onsdag 24 november 2010

Intervju: Ladyfest Malmö hjärta Debaser

Ladyfest Göteborg har ju i några år hållit ställningarna ensamma i Sverige från att ha varit en av tre Sverigefästen för den världsomspännande organisation som Ladyfest är. Men mitt i bistra höstmörkret glimrade det till i Malmö. Ladyfestdiamanten polerades nämligen upp och imorgon fredag är det dags för LADYFEST HJÄRTA DEBASER. Så självklart ställde vi tre snabba frågor till södernladiesarna.

Vad händer på Debaser Malmö på fredag?
Vi ska ha en sjukt rolig och dansant kväll på Debaser. Det blir lite av ett DJ-marathon med många peppade tjejer som spelar varierande musik. Allt ifrån hiphop, till 60-talsmusik och indiehits. Vi kommer ha superfina 3D-diamanter och göra ett förhoppningsvis lyckat intryck på Malmös klubbliv.

Guld alltså, varför det?
Vi vill sätta guldkant på Malmö! Ladyfest Malmö är tillbaka för att stanna och det vill vi inviga och fira ihop med Debaser i den allra glammigaste färgen. Så imorgon får en äntligen användning för det finaste och guldigaste i garderoben.

Hur ser planerna ut för framtiden?
I vår satsar vi på en stor festival med en heldag på Palladium med workshops, föreläsningar och debatter, och sedan en klubbkväll med bra band och Dj's. Framtills dess så kommer vi att synas på olika tillställningar i Malmö. Just nu kör vi på vårt Hjärta-projekt, där vi tänker Dj:a runt på klubbar i Malmö och framöver även ordna konserter.

Ladyfest Malmö hittar du just nu på enklast på Facebook.

Intervju: Den ska heta gangsterfilmen

Joanna Karlgren och Joanna Nordahl har tillsammans gjort dokumentären Den ska heta gangsterfilmen som kammade hem både Publikpriset och Göteborg International Film Festivals val på Novemberfestivalen i söndags.

Grattis till priserna, och tack för en fin film! Först den obligatoriska sportfrågan: Hur känns det?
Det känns jättekul! Stort att få visa filmen på GIFF, och väldigt rörande att även vinna publikens pris. Det är ju publikens omdöme som väger tyngst på något sätt. //Joanna Nordahl

Vad vill ni säga med filmen?
Vi vill berätta en historia om barn i Sverige som på grund av sin boendesituation är väldigt utsatta, men utan att göra en hopplös och deprimerande film. För oss var det viktigt att inte problematisera och exploatera utan istället göra en film tillsammans med barnen där de fick bestämma själva vad det skulle handla om och vara delaktiga i processen. //Joanna Karlberg

Vad var mest intressant med inspelningen av filmen?
Det mest intressanta med filminspelningen var nog att den inte var så intressant. Vi glömde nästan av dokumentärfilmen för att arbetet med deras egen gangsterfilm var så och spännande och roligt. Dokumentären växte fram av sig själv under arbetets gång. //Joanna Nordahl

Vad har ni på gång härnäst?
Vi har planer på att göra en längre uppföljare men med andra barn i en liknande livssituation. //Joanna Karlberg

Och filmen, ja den kan ni kika på här.



tisdag 23 november 2010

Intervju: Världens sämsta hästtjej


















Hästar och hopplöshet, envishet och slump – det är en snubblande, varm och stundtals dråplig historia som målas upp, förväntningar som inte upplevs och envisheten i att ändå hålla fast vid viljan. 
Hej Annika Ivarsson, du har gjort en alldeles strålande film, berätta lite om den.
Det är två berättelser i en kan man säga, dels om mig själv, den allergiska hästälskaren som bara tragglade tragglade tragglade hästteori, läste hästböcker om fattiga flickor som kämpar med hästen som ingen vill ha, men som sen ändå vinner hopptävlingen. Jag köpte till och med ett ridspö och en hovkrats utan att någonsin komma i närheten av att använda dem. Och så käpphästridskolan som vi hade hemma hos mig för jag bodde så nära skolan. Vi
tvingade fritidsledarna att rida på käpphästarna, vi hade en pärm där det stod vem som var skötare för vilken käpphäst, vi gjorde en medlemstidning och hade tävlingar. Det var jättekul, men nånstans fanns en sorg över att inte kunna få rida *på riktigt*. Och ändå fanns det så nära för mormor och morfar hade ju en ridskola. Med riktiga hästar.

Den andra historien är min mammas och jag har hört den från jag var liten hur hon och hennes syster tjatade på sina föräldrar att de ville ha häst eftersom de sett Bröderna Carthwright på teve. Och sen blev det en hel flock med hästar. Om man ställer våra historier bredvid varandra blir det tragikomiskt och det gillar jag.

Vad hände under resans gång? Fick du byta riktning i arbetet med filmen? Berätta lite om eventuella överraskningar, hinder, upptäckter.
Först gjorde jag filmen som ett examensprojekt på min utbildning. Jag hade en idé om att berätta min och mammas historia, men gjorde även intervjuer med tre andra hästtjejer, med andra erfarenheter och sen gjorde jag whiteboardanimationer av det. Lite av det finns kvar i den slutgiltiga filmen. Men den blev inte så bra och jag blev ganska dissad på examinationen. Jag tror att det största problemet var att filmens tema var för generellt, att jag ville säga något universiellt om hur det är att vara hästtjej, vilket blir löjligt eftersom jag knappt satt min fot i ett stall.

Men jag kände att jag inte var klar med min och min mammas historia. Så jag bestämde mig för att göra om den. Efter att jag liksom ältat klart att den första versionen var ett misslyckande. Och så sökte jag pengar från KulturUngdom och fick ett litet stipendium och det kändes rätt fantastiskt. Och sen gjorde jag filmen precis som jag ville ha den och då gick det rätt snabbt typ 8-9 månader sen var den klar.

Vad har du fått för reaktioner på filmen?
Jag har fått väldigt fina kommentarer och det är skitkul. Det verkar som om det finns en hel del som gillar den och fattar vad jag har försökt göra. Men det bästa är att jag känner allt mer att jag struntar i vad folk tycker, det låter lite förmätet kanske, men det känns som ett stort steg bort från ängslighet och osäkerhet.

Vad händer härnäst, vad är nästa projekt och hur ser framtiden ut?
Världens sämsta hästtjej ska visas på Doc Lounge den 30 november, som förfilm till The Topp Twins: The Untouchable Girls, en dokumentär om två joddlande lesbiska tvillingar, vilket känns som en stor ära.

Just nu håller jag och regissören Adele Edling på att färdigställa Sthlm Darling, en webbserie som handlar om tre flator i 20-årsåldern som vi spelade in i somras. Humorsåpa kallar vi det. Avsnittet är 2-3 min långa och ska visas på www.qx.se med premiär i början av december.

Sen håller jag på med en miljard andra grejer samtidigt, jag har fått en sjuka i att starta upp nya filmprojekt. Som en kreativ överdos. Det finns så mycket att berätta och visa där ute att tiden inte räcker till. Jag känner mig som en stor kvarn som maler på och förhoppningsvis kommer det nåt bra ur den efter hand.

På bloggen Pikosekunder kan ni se mer om vilka korn kvarnen Annika mal just nu.
Kika på Världens sämsta hästtjej här
Och kom på Doc Lounge 30 november.

Dessutom: punkbonus! Som vi såg på Atalante i våras tillsamans med Muscle and Hate Crew - Waterfalls, som vi skrev om här.

måndag 22 november 2010

Väl valda citat från Novemberfestivalen

Ja ni vet nu, här hittas I'll have what she´s having, vårt häfte med intervjuer. Och det blev ju så rackarns fint, några citat vill vi bjuda på såhär lite lyfta ur sitt sammanhang. En liten parad av kloka ord ur kloka munnar.
 
”Aktivt jämställdhetsarbete kan spela all roll i världen! Fler perspektiv, mer skoj och färre skäggiga män med sjal och en liten stickad mössa på bakhuvudet. Så trött på skäggiga män med sjal och en liten, liten stickad mössa på bakhuvudet!”
//Caroline Hainer, Film- och tevejournalist

”Kunskapen om lite anständig, grundläggande feminism saknas i den här enormt mansdominerade världen” //Caroline Ringskog Ferrada-Noli, författare och kulturkritiker


”Strukturer är till för att brytas. Jämställdhet ger kvalitet, bredd, bra utbud, besökare och därmed en massa stålars. Alla gillar stålar.”
//Maria Blom, regissör och manusförfattare


”Om 15 år skall man inte längre behöva diskutera jämställdhetsfrågan inom filmområdet någonstans”
// Ingrid Edström, WIFT, Women in film and television 

”En önsketanke är att styrkan i alla de filmare som vill berätta andra saker än de konventionella ses till”
// Mio Lee Rapp, Det feministiska filmnätverket Effekt 

”Genom att arbeta medvetet får vi se andra historier än de som traditionellt visas”
// Aase Högfeldt, LadyBug Festival 

”Det handlar om demokrati! Hälften av befolkningen är kvinnor, det är hög tid att de får berätta sina historier och får tillgång till produktionsmedlen.”
//Bitte Eskilson, Filmkonsulent på Svenska Filminstitutet 

”Om 15 år hoppas jag att folk är snälla mot varann och att alla typer av filmer görs.”
//Josef Fares, Tungviktsvinnare 1996 med ”Ganstaz n cash” 

”Berättelser ska få träda fram oavsett kön, bakgrund och kultur. Film är till för alla, så varför ska det inte vara större mångfald bland dem som skapar?”
//Johanna Paulsdotter, Tungviktsvinnare 2009 med ”Leisure Suite” och BUFF's val 2010 med "Hardship"


”Om alla äntligen fattar att kvinnor utgör hälften av befolkningen och inte är en marginell grupp som måste ”representeras” har vi kommit en bit närmare ett jämlikt samhälle.” 
//Sara Kadefors, Författare, journalist och manusförfattare

Eftersmak av Novemberfestivalen


Tidigare såg vi Stina i intervjusoffa, resultatet publiceras idag i lokaltidningen TTELA, kolla in här: Ladyfest – nätverket som inte vill behövas.

Intervju: Christina Olofson

Under det avslutande samtalet igår, med juryn, Emma Gray Munthe och Jesper Kurlandsky bidrog med inspelade hälsingar och helt fysisk i soffan satt Christina Olofson.
Hon berättade, förutom hur glad hon är för att få vara jury och hur bra filmerna är, att hon önska mer djärvhet och mod i framtidens film. Att det viktigaste är att inte göra film så som en tror att film ska se ut. Konstant ifrågasättande är melodin. Det var fint att höra, och publiken lyssnade nogrannt, söndagströttheten till trots. Både Emma och Christina lyfte vikten av att hitta sin plattform och sitt sammanhang - något som bryggar till det tidigare samtalet där två filmkollektiv, Crazy Pictures och Tjockishjärta, frågades ut om saken. Samtalet halkade in på kollektiv, killkollektiv och tjejkollektiv, och skillnaden i bemötande, här finns en hel uppsats att skriva. Återkommer troligtvis om det. Men först, här kommer delar av intervjun som vi gjorde med Christian Olofson till I'll have what she's having.


Filmen och det icke jämställda, vad är problemet?
– Förändringen pågår men det är segt och tar orimligt lång tid. Traditionen, historien och vanan har för stor makt hos beslutfattarna och kvinnor premieras inte i ett klimat baserat på ”att göra som man brukar”.
Svenska Filminstitutet ger idag produktionsstöd till ungefär lika många spelfilmer som under sent 70-tal, en faktor som verkar ekonomiskt undergrävande.
– Mer resurser skulle göra filmklimatet generöst, tillåta olika sorters film och olika sorters berättelser!

Vilken är den största utmaningen som svensk film har framför sig?
– Utmaningarna är många och det är i sig en inspiration till att spränga gränserna för vårt berättande när det gäller både form och innehåll. Vi måste göra filmer som angår vår publik, att visa dem vad de kanske inte visste de ville se! Vi måste ges möjligheter till att ta konstnärliga och ekonomiska risker med våra filmer.
– Vi skall inte glömma att svenska filmer på biograferna hävdar sig väl i den konkurrens de står i med världens bästa filmer, gjorda och marknadsförda med budgetar som vi inte kommer i närheten av.

Vad kan aktivt jämställdhetsarbete inom film spela för roll?

– Kvinnor är hälften av alla människor och har sina erfarenheter och upplevelser som måste gestaltas och skildras på film och i rörliga bilder. Här gäller det att satsa och våga för att vinna.
Christina lyfter att vi i Sverige har gott om människor som arbetat länge och medvetet med film och därtill två filmhögskolor som varje år utexaminerar nya filmskapare, varav minst hälften är kvinnor.
– Att stärka svensk film nationellt och internationellt genom att ta tillvara på kraften och potentialen hos dem som arbetar med film ingår i ett aktivt jämställdhetsarbete av både män och kvinnor. Det måste den svenska filmmiljön ta ansvar för.
Som avslutning citerar Christina den polske filmskaparen Krzysztof Kieślowski: ”Det är svårt att leva i en oskildrad värld”.

Christina Olofson är filmregissör och producent, har varit verksam sedan 70-talet och ligger bakom filmer som Nina Älskling, Happy End, Dirigenterna, Sanning eller Konsekvens, Kattbreven och Hannah med H. Just nu producerar hon kortfilm, förbereder långfilm och arbetar med en konstfilm om och med konstnären Eva Dahlin samt en dokumentär om kvinnor och stål. Hon har varit och är aktiv i en mängd styrelser, som tillexempel Folkets Bio, Konstnärsnämnden, Svenska kvinnors Filmförbund och Svenska Filminstitutet samt startade fackförbundet Sveriges Regissörer.

söndag 21 november 2010

Sista rycket

Det börjar lida mot sitt slut, söndagslugnet ligger som en varm filt över ett blötgrått trollhättan och de flesta av ladyfestarna har lämnat skeppet efter stärkande frukost som topping på gårdagens galanta kväll. Pix vet hur att locka till dans, gott så.
Snart blir det ett Face-to-face med festivalens jury i Kulturbaren och efter det de absolut sista filmerna för i år. Lite vemodigt, ganska skönt säger arrangörerna om att det hela snart är till ända.
Men så mycket fin film, dokumentärt, skakigt, animerat, finstämt, varmt, svårt, innerligt och vansinnigt inspirerande, och allt gjort av människor här i lokalerna, det sätter onekligen en viss stämning. De flesta är här för att de arbetat med någon av filmerna, alla är deltagare.
Lokalpressen ska nämnas, här sägs det några ord, här står det lite om en av våra intervjupersoner och här nämns vi och här står det lite längre och mer.
Nåväl, med en viss melankoli men med gott om bra samtal och spån på framtida påhitt i bagaget plockar vi så ned våra A3-or från väggarna, sniker med oss ett par extra exemplar av I'll have what she's having och återgår till något slags verklighet i götet. Tack och hej då.

Nu är det dans!

Pixie chick!

lördag 20 november 2010

I Kulturbaren just nu!

I soffan nyss: Johanna Paulsdotter Löfstedt och Valentina Chamorro

Johanna, som vi intervjuade i I'll have what she's having, och Valentina från finfina Tjockishjärta pratar om sin film Hardship.
Härnäst: BAREN.

Här bloggas det på hotell

Stina i lokalpressen

Fanzinet, tryckt och klart!

På väg till Trollywood!

Fredagens briljanter bakom skivspelarna


Gött var det. Tack trion.

torsdag 18 november 2010

Femton år av November

Som en liten försmak inför vad som komma skall publicerar vi här en del av intervjun vi gjort med Novemberfestivalens festivalkordinator Nomi Szpiro till trycksaken I'll have what she's having. Imorgon blir det mera!

Nomi Szpiro jobbar sedan 2008 som festivalkoordinator för Novemberfestivalen samt som kreativ coach på Magasin 15 – det musik- och mediahus som arrangerat festivalen sedan starten 1996.

Vad betyder Novemberfestivalen för unga filmare, för filmsverige och för filmvärlden?

För unga filmare från hela landet ger vi en värdig visningsarena, en chans att få möta både varandra och intressanta filmprofiler med erfarenhet av branschen. Det är ett fint tillfälle att skapa nya kontakter, ha kul tillsammans, bli inspirerade och ta sig vidare med sitt filmskapande. Vi erbjuder etablerade filmprofiler och andra festivaler chansen att tidigt hitta unga talanger och få en inblick i allt nytt som skapas. Och vi ger en bred filmintresserad publik möjligheten att komma och avnjuta det hela - filmerna, festligheterna och folket.

Låt oss presentera: DJ $Pix$

Som vi berättade igår kommer DJ $Pix$ att förgylla Novemberfestivalens lördagskväll med idel dans och festligheter. Vi hoppas också på att hon styr upp sig med sin fantastiska rosa overall för en så kallad win-win. För att ni ska få lära känna henne lite bättre bad vi henne att fylla i ett klassisk skunktest.

Heter: Pia

Smeknamn: Pickan, Pix, Pixi, Piaengman, osv osv (kärt barn ha många nam).

Bor: Kortedala, Göteborg

Gör:
Frilansar som filmarbetare/C-foto varvat med jobb som cirkelledare och personlig assistent. Driver på fritiden ett feministiskt filmnätverk som heter Effekt med annat grymt folk.

Kläder:
Oftast en mixmatch av olika stilepoker, mönster och färger.

Lyssnar gärna på:
Sköna indie-electro-remixar.

När jag ska impa på någon brukar jag:
Visa upp mina hemmabelysnings-installationer!

Irritationsmoment i vardagen:
Jag kan bli väldigt galen på min surrande datorfläkt faktiskt.

Bästa låt:
Just nu, Avner - Bed för mig (KJJ Edit)

Bästa danslåtar:
Madonna – Till Death Do Us Apart, Tove Styrke – Million Pieces (Familjen Remix).

Dansar gärna tryckare till:
En smörig Debbie Gibson – Lost In Your Eyes

Vägrar spela:
Mange Smith den räven.

Blir lättast charmad att spela önskelåtar om du:
Bara jag får ett varmt och trevligt bemötande, haha.

Om jag vågar ska jag spela:
Det mesta. 4realz. Jag vågar möta mina musikdemoner likt en boxare möter sin motståndare i ringen!

Fem andra grymma DJ:s ni ska kolla in:
Sandra Mickelsson, Festa med killar, Lord Byron, Karin Ström, Maya Lourenco.

onsdag 17 november 2010

Favorit i repris - Ladyfest hjärta Novemberfestivalen



Hörrni hörrni! Fredag till söndag kommer Ladyfest att vara i Trollhättan på den eminenta filmfestivalen Novemberfestivalen. Förra året var vi med och bokade band och DJ och spelade skivor. Såg massa film, festivalbloggade och gjorde ett rackarns fint fanzine. I år blir det extra allt. Ladyfest kommer att vara på plats hela festivalen. På Folkets hus kan man hänga med oss och till exempel brodera filmikoner och filmcitat, lyssna på intressanta intervjuer, få filmtips och inte minst hämta sig ett exemplar av den trycksak som vi har tagit fram tillsammans med Novemberfestivalen. Vi har pratat film, jämställdhet och framtid med personer från filmbranschens alla hörn och vår egen Raisa har layoutat det med bravur. Så himla fint och bra och roligt är det!

Sen har vi också fått den stora äran att på fredag ställa den trakterade trion Linn Hansén, Johan Lindblom och Helena Sundström bakom skivspelarna.
Linn Hansén är poet, bor i Göteborg och briljerar bland annat i poesikollektivet G=T=B=R=G, i musikväg lovar hon en selektiv popkanon och kanske nån italodänga på det. Trollhättesonen Johan Lindblom är poeten, Cirkus Miramar-medlemmen och den kulturella diversearbetaren som gillar shoegaze. Helena Sundström bor i Trollhättan och levererar ofta innerliga melodier under namnet Mine to Keep. Tillsammans blir detta triumvirat ett oslagbart, käftigt och fredagsfint kollektiv i båset.

På lördag tar pastellguldiga favoriten DJ $PIX$ a.k.a Pia Engman vid. Pia bor i Göteborg och är filmarbetarnörd, utbildad på Filmarbetarutbildningen i Trollhättan och aktiv i det feministiska filmnätverket Effekt. Hon kommer under kvällen att låta det mesta av det bästa ljuda ur högtalarna. Förvänta er dans, pop och svängiga remixar.

Dessutom: När ni hör musik men inte ser någon som vänder plattor är det med största säkerhet Ladyfest Crew Film Playlist som ljuder. Speciellt för festivalen och er har vi nämligen satt samman en riktigt diger lista med filmmusik från filmer vi gillar av musiker vi vill att ni ska höra. I alla pauser kommer den att spelas och om ni undrar vad ni hör finns en lista med alla låtar i vårt häng vid kulturbaren.

måndag 15 november 2010

Hur kan musikbranschen bli mer jämställd?

För ett par veckor sedan hade Rättviseförmedlingen en baluns till heldag i Stockholm. UR var där och filmade och nu finns de grymma panelsamtalen ute på UR Play. Kolla till exempel in när Sonja Schwarzenberger modererar ett samtal om jämställdhet i musikbranschen mellan Pia Kalischer, musikansvarig Sveriges radio, Emma Finnkvist, Arvikafestivalen och Ludwig Bell, musiker.

lördag 13 november 2010

the Preacher & the Bear - releasekalas i afton!


(video från Linnéa Sanna Production)

Vi i Ladyfest Göteborg gillar the Preacher & the Bear. Till exempel var de ju de som förgyllde kvällen på Henriksberg häromsisten när Niki & The Dove ställde in. Ikväll har de releasekalas för sin nya skiva "Suburban Island" på Underjorden. Allt om hur du bär dig åt för att gå på det hittar du här på facebook.

Som en bonus kommer två av oss från Ladyfest dessutom spela lite låtar som du nog ska kunna dansa lite till.

tisdag 9 november 2010

Röstverket//Anna Nordlund

På söndag, den 14 november, klockan 14-16 tar Röstverket plats på Röda Sten. Det är under den bosniska konstnären Šejla Kamerics utställning No More Drama som Anna Nordlund, Hanna Sjögren, Ulrika Öqvist, Robin M Hellberg, Johanna Palmborg och Sara Ahlberg - studenter på Kulturverkstans Projektledarutbildning - arrangerar en "en upplevelseinriktad virkworkshop i sann syjunteanda." Ladyfest Göteborg är med som samarbetspart och tror med bestämdhet att det kommer att bli en alldeles underbart viktig eftermiddag. Vi tog också tillfället i akt och bad Anna Nordlund berätta lite mer om projektet, hantverket och tystnaden.

 
Hur kom ni fram till konceptet?
Vi gör projektet som en del av vår utbildning och vi har tillsammans med Röda Sten kommit vi fram till en publik programpunkt i samband med Šejla Kamerics utställning. Konceptet bygger först och främst på att tillgängliggöra utställningen och därefter har vi valt delar av den som vi anser vara viktiga ur ett "glokalt" perspektiv. Vi har valt en workshopliknande form för att vi tror att man lättare tar till sig saker i en trygg miljö där man dessutom får sysselsätta händerna. Även detta hänger ihop med utställningen där Šejla använt sig av stora virkningar som är beställningsjobb skapade av olika kvinnor.

Vad betyder tystnad, att vara tystad, att tystna?

Tystnad i detta sammanhang är förenat med skam och förtryck. Det kända ordspråket "Att tiga är guld" säger något om det, enligt mig. En kvinna som talar högt om problematiska ting är obehaglig att ha att göra med. Om hon talar och blir lyssnad på kan man inte längre ignorera problemen. Att vara tystad är att vara instängd utan friheten att hantera sin egen situation. Att tysta är att förtrycka. Tysta gör man genom att förbjuda men även, kanske framför allt, genom att inte lyssna.

Hur är Šejla Kameric intressant i en samtida och lokal kontext?
No More Drama är inte bara relevant i en krigskontext, den går även att applicera på dagens Göteborg. Kvinnor utsätts för våld överallt i värden. Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt våld tenderar de att tystas ner av sitt samhälle och upplever ofta skam över det som hänt dem. Kriget i Bosnien är något som Šejla präglas av vilket lyser igenom i hennes verk och i Göteborg lever många människor som varit med om krig vilket gör utställningen relevant för göteborgarens identitet.

Har ni stött på några intressanta spår/inspirationskällor/texter/konstnärer i arbetet med detta som ni vill tipsa om? 
Arbetet har gått ut på att prata i allmänhet med människor om de teman vi berör och det har varit många givande samtal med flera olika människor För att snabbt nämna några så har vi Marika Griehsel och hennes dokumentärfilm Kvinnornas Krig och organisationen Kvinna till kvinna som hjälper kvinnor i utsatta situationer som till exempel i krig. På workshopen framträder Trifa Shakely som är som är socialarbetare, asylrättsaktivist och initiativtagare till kampanjen Ain't I a woman. En stor inspirationskälla har även varit Ladyfest och vår samarbetspartner Stina Nilsson som kommer att hålla i workshopen.
Vi har utgått från bland annat den grekiska myten om Phelomela och Lisbeth Larssons artikel DN "Konsten att tysta en kvinna". Röda Stens Intendent, Edi Muka som jobbat med utställningen har bidragit med mycket av sina tankar och tolkningar vilket har varit avgörande för grunden i vårt arbete. Šejla Kamerics tidigare verk är också mycket intressanta.

Vad spelar hantverket för roll i politiken och samhället, enligt dig?
Hantverk i allmänhet har en historisk betydelse som spelat roll i samhällets utveckling och kulturpolitiska ismer genom tiderna. Men för att smalna av det lite till det textila hantverket så spelar det en roll ur ett genusperspektiv. Det textila hantverket har genom historien varit ett sätt att bearbeta och berätta när man inte på något annat sätt kan göra sin röst hörd. Men då textilt hantverk förknippas med kvinnlighet har det som allt annat som anses bara kvinnligt fått en mycket låg status. Detta faktum vill vi problematisera och belysa genom Röstverket. Genusdebatten är tyvärr inte så aktuell som den borde i partipolitiken och det gör det extra viktigt att aktualisera den i samhället och i kulturen.
Jag vill också understryka att vi belyser just kvinnors utsatthet i Röstverket men problematiken går att etablera på alla olika kön och alla, oavsett kön, är välkomna till Röda sten på Söndag.



Läs vidare om:
Šejla Kameric
Marika Griehsel och filmen Kvinnornas Krig
Kvinna till kvinna
Trifa Shakely
Ain't I a woman
Lisbeth Larsson och hennes artikel Konsten att tysta en kvinna


Och bege er sedan till Röda Sten på söndag, här finns det hela som event på Facebook.

torsdag 4 november 2010

Utomsocknes: ZOLA JESUS



Sea Talk med Zola Jesus har gått på repeat i min lilla bärbara musikspelare när jag traskat på Göteborgs blöta mörka gator och det verkar som att det endast är i just mp3-spelaren jag får ha henne ett tag till - men om du råkar vara i Malmö eller Stockholm imorgon respektive lördag kan du ju gå och kika lite på henne, live.  Sånt brukar ju vara fint.

Tänker du att den här stan drar dig till botten av ån på allra bästa sätt ändå, kan du ju hämta hem låten från Stereogum istället.

(PS. Ladda ner låtar från Cults & Best Coast också när du ändå håller på.)

onsdag 3 november 2010

Antirasistisk feminism i Uppsala

Mocklis den som får tiden att gå ihop och kan bege sig till Uppsala till helgen. Vad ska jag säga, redan imorgon drar det igång med en konferens som bär rubriken ”Antidiskriminering – från forskning och aktivism till beslut och praxis”, hey yeah. Det är Interfem som ordnar den och bland gästerna syns aktivister, forskare, kulturutövare. Bland många andra deltar: Alyosxa Tudor, Sissela Nordling Blanco, Ellen Nyman, Trifa Shakely och Arash Mokhtari från Quick Response. Självklart är även guldkornen från kampanjen Ain't I A Woman på plats.

Vidare, parallellt med konferensen, kör Uppsala Pride en helhelg med ett helt makalöst program - i år med tema Antirasim. Låt mig name droppa lite: Staceyann Chin, Parvin Ardalan, Jessica Hoffman, Athena Farrokhzad, Nasim Aghili, Arlen Rivera. Magiskt.
Och mer? Ja! Fest, film, konst, häng, debatter, workshops - kika in hela programmet här.


måndag 1 november 2010

Ett brev kom från Mont de Marsan

Frimärket klistrades på ett fiktivt och oktoberkyligt vykort, från mig till Anna Pollack - på väg till Frankrike. Tiden gick och tillslut kom ett brev tillbaka, baguettedoftande och baskertjusigt. På mitt vykort stod det: Hej Anna, du ska till Frankrike. Berätta mer!

===============================
Ja du Stina, jag var ju i Frankrike. Och hur det kommer sig är en lite märklig, men fin historia. Alingsås, staden jag kommer ifrån har ända sedan 40-talet haft ett vänskapsutbyte med staden Mont de Marsan i sydvästra Frankrike. Med jämna mellanrum åker grupper från den ena småstaden till den andra på utbyte och nosar på varandras främmande och underliga kulturer. När jag var femton var jag med i ett sådant utbyte och bodde tre veckor i en fantastiskt fin fransk familj med en (som jag tyckte då) fantastiskt spännande och stilig son i min ålder. Detta är väl inget jag har tänkt på särskilt ofta på sista tiden, men helt plötsligt dök det upp ett mail i inboxen som frågade om jag ville åka på gratis resa till Mont de Marsan för att spela på en konsert tillsammans med tre andra tjejer från Alingsås som också är musiker och också varit med i utbytet tidigare. Vänskapsorganisationen där nere hade då anordnat en svensk vecka där vi skulle bli huvudattraktionen och avsluta hela veckan med en spelning på stadens stora kulturhus. Jag trodde först att jag missuppfattat franskan helt, det var liksom för bra för att vara sant. Men sant var det och nu kom jag nyss hem från en vecka full av sol varje dag, trerätters middagar, franskt vin och massa musik. Perfekt slutetpåoktoberochjagbehöverenergi-sysselsättning med andra ord.

Jag har bott i familjen jag bodde i när jag var där sist vilket kändes jäkligt speciellt; att träffa människor vars sista intryck av mig är som blyg, osäker femtonåring fick det nästan att kännas som att jag mötte henne igen, den där femtonåringen. Ett halvjobbigt men ganska fint möte. Förutom att "möta mig själv" har jag och de andra svenskorna; Lovisa, EmmaKlara och Hannah, mestadels blivit behandlade som superstjärnor, blivit körda runt till olika ställen, ätit mat (köttbullar två gånger, som de lagat till för vår skull!) och lärt känna varandra och fransoserna. Vi blev mottagna med så öppna armar att det kändes helt osannolikt och efter en vecka kallade sig paret som jag bodde hos för "min franska mamma och franska pappa" vilket säger något om hur allting var. Tur att jag inte var där en längre period, jag hade blivit så bortskämd att jag inte kunnat hantera den hårda verkligheten igen:)

Tanken på spelningen i slutet av veckan gjorde mig dock hela tiden väldigt nervös, kanske i och med att jag var den minst erfarna musikern i gänget. Tanken på att man hade betalt min flygbiljett för att höra mig spela gjorde mig inte heller lugnare direkt. Kvällen innan spelningen satt jag hemma i huset och plinkade på en fransk sång som jag älskar att sjunga (Emmenez-moi med Charles Aznavour, hett tips!). Pappa Jean-Luis hörde och lyckades på något sätt övertalade mig att jag skulle köra den sången på spelningen. Jag skulle alltså sjunga på franska i Frankrike, jag som förstår ungefär hälften av det jag sjunger och mest bara imiterar uttalet. Självmordsuppdraget var komplett. MEN; slutet gott allting gott, spelningen blev otroligt lyckad för alla och hela publiken sjöng med och gungade armkrok, som man alltid gör i Frankriket, till min Aznavour-tolkning.

Det finaste med veckan har nog ändå varit att få umgås med och bli inspirerad av så sjukt grymma musiker och människor. Det har definitivt fått mig att vilja satsa mer på min egen grej och även att spela mer tillsammans med andra. Tack Mont de Marsan för det! Nu är det bara att vänta på nästa mail som dimper ner och erbjuder mig en spelning med resan betald till något varmt och vänligt land. Hmm, Chile vore trevligt..eller kanske Japan?

Bisous /Anna Pollak
===================================================

Lyssna mer på Anna här , på EmmaKlara här och på Lovisa här