Under det avslutande samtalet igår, med juryn, Emma Gray Munthe och Jesper Kurlandsky bidrog med inspelade hälsingar och helt fysisk i soffan satt Christina Olofson.
Hon berättade, förutom hur glad hon är för att få vara jury och hur bra filmerna är, att hon önska mer djärvhet och mod i framtidens film. Att det viktigaste är att inte göra film så som en tror att film ska se ut. Konstant ifrågasättande är melodin. Det var fint att höra, och publiken lyssnade nogrannt, söndagströttheten till trots. Både Emma och Christina lyfte vikten av att hitta sin plattform och sitt sammanhang - något som bryggar till det tidigare samtalet där två filmkollektiv, Crazy Pictures och Tjockishjärta, frågades ut om saken. Samtalet halkade in på kollektiv, killkollektiv och tjejkollektiv, och skillnaden i bemötande, här finns en hel uppsats att skriva. Återkommer troligtvis om det. Men först, här kommer delar av intervjun som vi gjorde med Christian Olofson till I'll have what she's having.
Filmen och det icke jämställda, vad är problemet?
– Förändringen pågår men det är segt och tar orimligt lång tid. Traditionen, historien och vanan har för stor makt hos beslutfattarna och kvinnor premieras inte i ett klimat baserat på ”att göra som man brukar”.
Svenska Filminstitutet ger idag produktionsstöd till ungefär lika många spelfilmer som under sent 70-tal, en faktor som verkar ekonomiskt undergrävande.
– Mer resurser skulle göra filmklimatet generöst, tillåta olika sorters film och olika sorters berättelser!
Vilken är den största utmaningen som svensk film har framför sig?
– Utmaningarna är många och det är i sig en inspiration till att spränga gränserna för vårt berättande när det gäller både form och innehåll. Vi måste göra filmer som angår vår publik, att visa dem vad de kanske inte visste de ville se! Vi måste ges möjligheter till att ta konstnärliga och ekonomiska risker med våra filmer.
– Vi skall inte glömma att svenska filmer på biograferna hävdar sig väl i den konkurrens de står i med världens bästa filmer, gjorda och marknadsförda med budgetar som vi inte kommer i närheten av.
Vad kan aktivt jämställdhetsarbete inom film spela för roll?
– Kvinnor är hälften av alla människor och har sina erfarenheter och upplevelser som måste gestaltas och skildras på film och i rörliga bilder. Här gäller det att satsa och våga för att vinna.
Christina lyfter att vi i Sverige har gott om människor som arbetat länge och medvetet med film och därtill två filmhögskolor som varje år utexaminerar nya filmskapare, varav minst hälften är kvinnor.
– Att stärka svensk film nationellt och internationellt genom att ta tillvara på kraften och potentialen hos dem som arbetar med film ingår i ett aktivt jämställdhetsarbete av både män och kvinnor. Det måste den svenska filmmiljön ta ansvar för.
Som avslutning citerar Christina den polske filmskaparen Krzysztof Kieślowski: ”Det är svårt att leva i en oskildrad värld”.
Christina Olofson är filmregissör och producent, har varit verksam sedan 70-talet och ligger bakom filmer som Nina Älskling, Happy End, Dirigenterna, Sanning eller Konsekvens, Kattbreven och Hannah med H. Just nu producerar hon kortfilm, förbereder långfilm och arbetar med en konstfilm om och med konstnären Eva Dahlin samt en dokumentär om kvinnor och stål. Hon har varit och är aktiv i en mängd styrelser, som tillexempel Folkets Bio, Konstnärsnämnden, Svenska kvinnors Filmförbund och Svenska Filminstitutet samt startade fackförbundet Sveriges Regissörer.