Frimärket klistrades på ett fiktivt och oktoberkyligt vykort, från mig till Anna Pollack - på väg till Frankrike. Tiden gick och tillslut kom ett brev tillbaka, baguettedoftande och baskertjusigt. På mitt vykort stod det: Hej Anna, du ska till Frankrike. Berätta mer!===============================
Ja du Stina, jag var ju i Frankrike. Och hur det kommer sig är en lite märklig, men fin historia. Alingsås, staden jag kommer ifrån har ända sedan 40-talet haft ett vänskapsutbyte med staden Mont de Marsan i sydvästra Frankrike. Med jämna mellanrum åker grupper från den ena småstaden till den andra på utbyte och nosar på varandras främmande och underliga kulturer. När jag var femton var jag med i ett sådant utbyte och bodde tre veckor i en fantastiskt fin fransk familj med en (som jag tyckte då) fantastiskt spännande och stilig son i min ålder. Detta är väl inget jag har tänkt på särskilt ofta på sista tiden, men helt plötsligt dök det upp ett mail i inboxen som frågade om jag ville åka på gratis resa till Mont de Marsan för att spela på en konsert tillsammans med tre andra tjejer från Alingsås som också är musiker och också varit med i utbytet tidigare. Vänskapsorganisationen där nere hade då anordnat en svensk vecka där vi skulle bli huvudattraktionen och avsluta hela veckan med en spelning på stadens stora kulturhus. Jag trodde först att jag missuppfattat franskan helt, det var liksom för bra för att vara sant. Men sant var det och nu kom jag nyss hem från en vecka full av sol varje dag, trerätters middagar, franskt vin och massa musik. Perfekt slutetpåoktoberochjagbehöverenergi-sysselsättning med andra ord.
Jag har bott i familjen jag bodde i när jag var där sist vilket kändes jäkligt speciellt; att träffa människor vars sista intryck av mig är som blyg, osäker femtonåring fick det nästan att kännas som att jag mötte henne igen, den där femtonåringen. Ett halvjobbigt men ganska fint möte. Förutom att "möta mig själv" har jag och de andra svenskorna; Lovisa, EmmaKlara och Hannah, mestadels blivit behandlade som superstjärnor, blivit körda runt till olika ställen, ätit mat (köttbullar två gånger, som de lagat till för vår skull!) och lärt känna varandra och fransoserna. Vi blev mottagna med så öppna armar att det kändes helt osannolikt och efter en vecka kallade sig paret som jag bodde hos för "min franska mamma och franska pappa" vilket säger något om hur allting var. Tur att jag inte var där en längre period, jag hade blivit så bortskämd att jag inte kunnat hantera den hårda verkligheten igen:)
Tanken på spelningen i slutet av veckan gjorde mig dock hela tiden väldigt nervös, kanske i och med att jag var den minst erfarna musikern i gänget. Tanken på att man hade betalt min flygbiljett för att höra mig spela gjorde mig inte heller lugnare direkt. Kvällen innan spelningen satt jag hemma i huset och plinkade på en fransk sång som jag älskar att sjunga (Emmenez-moi med Charles Aznavour, hett tips!). Pappa Jean-Luis hörde och lyckades på något sätt övertalade mig att jag skulle köra den sången på spelningen. Jag skulle alltså sjunga på franska i Frankrike, jag som förstår ungefär hälften av det jag sjunger och mest bara imiterar uttalet. Självmordsuppdraget var komplett. MEN; slutet gott allting gott, spelningen blev otroligt lyckad för alla och hela publiken sjöng med och gungade armkrok, som man alltid gör i Frankriket, till min Aznavour-tolkning.
Det finaste med veckan har nog ändå varit att få umgås med och bli inspirerad av så sjukt grymma musiker och människor. Det har definitivt fått mig att vilja satsa mer på min egen grej och även att spela mer tillsammans med andra. Tack Mont de Marsan för det! Nu är det bara att vänta på nästa mail som dimper ner och erbjuder mig en spelning med resan betald till något varmt och vänligt land. Hmm, Chile vore trevligt..eller kanske Japan?
Bisous /Anna Pollak
===================================================
Lyssna mer på Anna här , på EmmaKlara här och på Lovisa här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar