Inbjudan till förändring

Sedan cirka en månad tillbaka har det varit full aktivitet inom vårt projekt C/O. Genom att vara en kreativ samarbetspart och handledare, är syftet med C/O att inspirera och förmedla erfarenhets- och kunskapsutbyte för att skapa en varaktig, mer kreativ och bredare arrangörstillvaro. Alltid med jämställdheten i fokus.

Med Ladyfests Statisita Byrå har vi tidigare år sammanställt statistik över könsfördelningen på olika festivaler vi närvarat på. Det innefattade då både de artister som står på scen, de som arbetar bakom scen och i viss mån hur arrangörsgrupperna ser ut. Ur ett jämställdshetsperspektiv var siffrorna mycket dystra.

I år har C/O i samarbete med nätverket 50/50 kartlagt könsfördelningen bland de hittills bokade artisterna på 14 av sommarens festivaler och än en gång kunnat konstatera att siffrorna är deprimerande. I genomsnitt är drygt 16 procent av de hittills bokade akterna kvinnodominerade jämförbart med drygt 77 procent mansdominerade. Procenttalen sträcker sig från 1 till 41 procent kvinnodominerade akter mot 45 till 99 procent mansdominerade. Krokstrandsfestivalen är den hittills bästa förebilden i sammanhanget medan Sweden Rock befinner sig på den absoluta botten med sina 99% mansdominerade akter. Se sammanställningen i bilden här ovan.

Siffrorna är framtagna genom att vi räknat majoritet – om ett band innehåller majoritet medlemmar som till synes identifierar sig som kvinnor hamnar det i kolumnen för kvinnor och samma sak för män. Soloartister hamnar i kolumnen för sitt eget uppvisade kön oberoende hur deras eventuella kompband. Jämställdhet visas såklart inte enbart genom att räkna personer på scen, men vi ser denna samman-ställning som en av många metoder för att belysa de skevheter som genomsyrar musiksfärer.

Det är dock glädjande för oss att kunna konstatera att viljan till förbättring och jämställdhet finns. I förra veckan skickades ett PM ut med denna sammanställning och vi har fått positiv respons från bla. festivalarrangörer som vill samarbeta för att nå målet med en mer jämställd könsfördelning bland sina akter. Ett samarbete vi ser fram emot!

Rättviseförmedlingen presenterar alternativ som faktiskt finns

När en väl börjar räkna, jämföra siffror och presentera statistik blir det så tydligt: obalansen, snedfördelningen, det ojämställda. I så många sammanhang är det så. En vanlig förklaring man träffar på är att "det finns inga andra att välja på med den kompetens vi efterfrågar". Men nej, så enkelt är det inte.

Därför finns Rättviseförmedlingen. De hjälper till att presentera de minst lika bra alternativen som många inte tror finns. Ett koncept som vi blev mycket nyfikna på och därför kontaktade initiativtagaren Lina Thomsgård för att få veta lite mer:

Vem är du/ni bakom Rättviseförmedlingen?
Det är jag, Lina Thomsgård, som är initiativtagare men förmedlingen består till 100% av alla de som går med i facebookgruppen. Idag är vi närmare 3000 personer, kvinnor och män, gamla och unga, som vill hjälpa till.

Vad är Rättviseförmedlingen? Vad gör förmedlingen och vem vänder den sig till?
Rättviseförmedlingen är ett hjälporgan som utgörs av en facebookgrupp och en hemsida. Tillsammans vill gruppen hjälpa alla de företag, institutioner, organisationer, medier (radio, tv, tidningar etc) som i sina projekt har en klar underrepresentation av kvinnor (eller andra grupper) och som förklarar det med att "de inte kunde hitta några kvinnor som passade/ville/kunde". Vi vill då rycka in och hjälpa till att leta, för vi är nämligen övertygade om att de finns. På facebooksidan kommunicerar vi med varandra, tipsar om namn och letar runt, och på hemsidan presenterar vi våra resultat, för alla att titta på som inspirationskälla. Vi har hittat hundratals DJs, föreläsare, konnässörer, komiker och många fler. Dom finns, som sagt. Och finns dom så tycker jag dom ska synas, det är ett av många sätt att försöka ändra på en skev makthierarki, genom att se till att fler än en grupp människor kommer till tals, och försöka bryta upp de mönster som säger att det här kan bara män/svenskar/kvinnor/unga/gamla etc.

Hur kom du/ni på idén att starta en rättviseförmedling?
Jag har ägnat de senaste åren åt en herrans massa räknande. TV-program, styrelser, talespersoner, bilder, artiklar, konserter, nattklubbar, föreläsare etc: hur många män, hur många kvinnor? Skevheten är ofta slående och när jag frågat varför har svaret undantagslöst varit "vi hittade inte några kvinnor som kunde/ville/passade". Till slut blev jag misstänksam. Är det så att dom inte finns, eller har dom bara hamnat i blinda fläcken? Handlar det om att de inte vill, eller är det arrangörerna som inte orkar anstränga sig för att hitta dom? Och oavsett, jag ville ändra på det, och hjälpa dom som inte själva orkade leta. Härligt nog visar det sig att jag är långt ifrån ensam om att känna så, och tillsammans tror jag faktiskt vi kan göra skillnad. Hittills har tidningar, TV-kanaler, klubb-bokare, muséer, föreläsningsanordnare och många många fler bett om vår hjälp - på bara en vecka!

Vad är den grandiosa planen? Vad kommer härnäst?
Den grandiosa planen är naturligtvis att ingen längre kommer kunna osynliggöra kvinnor (eller andra grupper) mot anledningen att "de inte finns/vill/kan". Att allt fler klarar av att se på sina företag med självkritiska ögon, och vågar tro att det går att göra annorlunda, att korrigera skevheterna. Förhoppningsvis kommer vi kunna lysa upp lite blinda fläckar och tvinga folk att besegra sin enögdhet och med tiden kanske jag äntligen kan få sluta räkna. Rättviseförmedlingen är ett hjälporgan men det är precis lika mycket en uppmaning till oss alla att ta ansvar. Rättvisa är inte någonting om bara finns, det är något som måste skapas, i varje stund, i varje situation. Vi vill försöka på det här sättet och hittills går det alldeles strålande. Och som sagt, kvinnor är inte den enda, men förmodligen den största, gruppen som lider av osynlighet och underrepresentation - men det finns många andra som kan må bra av att hittas.

Mer information om Rättviseförmedlingen hittar ni på deras hemsida och Facebook.

Galor, nomineringar och obalans

Nu avverkas årets samling galor för att hylla förra årets bästa kulturprestationer i olika kategorier. Och de avlöser varandra i samma takt som en byter armkrokspartner i squaredans. Hej och hå!

Grammisgalan är avklarad och P3 Guld galan även så. Ikväll utses Årets författare på Café Hängmattan och på måndag är det dags att summera föregående års bästa inom filmindustrin på Guldbaggegalan. Entusiasmen är hög och förväntningarna stora. Festligheter i form av galor med guld och bubbel är väl precis det vi vinterbleka nordbor behöver under en grå januarimånad.

Men trots det snygga, festliga och energifyllda, blir jag hemskt trött vid konstaterandet att det väger så ojämnt mellan könen bland de nominerade och bland de artister som får stå på scen och underhålla under dessa galor. Det uppmärksammandes bla i GP inför P3 Guld galan att en sån liten andel (20%) av de nominerade artisterna var kvinnor trots att de har framfört 40% av de mest spelade låtarna på denna radiokanal de senaste fyra åren. Och visst, vi kan inte påverka vilka artister som släpper album ett visst år och därmed uppfyller kraven för att kunna bli nominerade. Men hörrni: nog finns det fler kvinns än Amanda Jenssen, Miss Li och Fever Ray som framfört 2009 års mest sönderlyssnade låtar. Låt oss summera:

P3 Guld galan
Andel kvinnliga artister på scenen: 30%
Andel kvinnliga artister nominerade: 20%
Andel kvinnliga artister på vinstpallen: 11%. (En)

GRAMMISGALAN
Andel kvinnliga artister på scenen: 40%
Andel kvinnliga artister nominerade: 25%
Andel kvinnliga artister på vinstpallen: 20%

Så vi jobbar på. Och fortsätter lyfta fram de talangfulla, fabulösa, genialiska flickorna, kvinnorna och tanterna som berikar och berör våra och många andras liv med sina kreationer inom det som kallas kultur. I Göteborg - Sverige - Världen.