Stockholmslördag: Rättviseförmedlingen på Strand

För er stackare som inte är i regnblöta Göteborg idag och hänger på Ain't I A Womans riksmöte (se föregående blogginlägg) och glittermingel utan har förpassats till en tillvaro i Stockholm kan ni ju trösta er med att Rättviseförmedlingen ordnar heldag-kväll-natt på Strand.

Rättviseförmedlingen har vi skrivit om förut, till exempel i den här intervjun och gillar så himla mycket. Den här tillställningen är dessutom en stödfest för att Rättviseförmedlingen ska kunna fortsätta kämpa för ja, rättvisa och jämställdhet, så har du möjlighet tycker jag att du ska ta dig dit. Programmet är späckat med panelsamtal kring olika ämnen som musik, samhälle och konst med grymma folk som  Annika Lantz, Julia Skott, Emma Finnkvist och Sonja Schwarzenberger för att bara nämna några få och såklart musik på kvällen, med till exempel ÖFA-kollektivet på scen och Rebecca och Fiona i DJ båset. Och så sjukt mycket mer men det är bättre att du lusläser programmet själv på facebookeventet! (Ja, eller om du inte har fejjan kan du ju googla lite på det, eller kolla in fantastiska Popmorsas blogginlägg om kalaset.)

Ain’t I a Woman - lördag och söndag

Ain´t I a Woman - kampanjen som med aldrig sinande frenesi tar grepp om en av de saker som fungerar absolut sämst just nu. I grunden handlar det precis om det som kampanjnamnet antyder - vem som räknas som människa och vilka som förlorar stort på rådande system och lagar och glappen som finns. Med kampanjpärlornas egna ord är målen:
- Att Kvinnofridslagen måste ta hänsyn till papperslösa kvinnors särskilda situation och att detta också får genomslag i ny lagtext. Kvinnofridslagen ska i fall som handlar om papperslösa migranter ha ett självklart företräde framför Utlänningslagen.
- Att Utlänningslagen skrivs om och förtydligas för att garantera en rättslig praxis där kvinnors asylskäl i sig betraktas som tillräcklig grund för att utfärda permanent uppehållstillstånd vid asylprövning. Begreppet kvinnors asylskäl innefattar exempelvis flykt undan en manlig förövare i hemlandet, flykt undan hot om könsstympning, flykt undan tvångsgifte och flykt efter övergrepp utförda av militär, polis och andra myndighetsrepresentanter.
- Att väcka debatt inom kvinnorörelsen, bland feminister och jämställdhetsdebattörer om gömda kvinnors livsvillkor.
Läs mer om allt här.

Nu imorgon drar kampanjens första riksmöte igång, gästerna är fantastiska och dagarna fyllda med välvägda prat, visioner, häng och pepp. Och lördagskvällen självklara blir ett besök på Sinnet där kampanjen ordnar Glittermingel!

Det finns ett FB-event, det kommer att äga rum på kvinnofolkhögskolan och det finns ingen anledning att inte gå.

Klaras resa

Mirja Unge, som jag har motvalsälskat och småhatat länge nu med t.ex. Det var ur munnarna orden kom (som vi bland en massa annat gott tipsat om här), Järnnätter och alla noveller, t.ex. i senaste samlingen Brorsan är mätt. Mest älskat såklart, för det är något med hennes hopplöst vindlande språk, bakofram-meningarna och avsaknaden av punktering som fångar och hänger kvar, det må stundtals vara både pretentiöst och konstlat men det är det som ger berättelserna sina dimensioner. Ordentlighet och känslokall korrekthet får vi vår beskärda del av ändå, på andra håll. Och inte blir språket mindre effektfullt när det ställs på scen, som nu i Klaras resa på Stadsteatern, i regi av Jenny Andreasson. Hela tiden på gränsen för vad en scen och en fastnaglad publik direkt inkomna från stans första ordentliga höststorm klarar av. Det är våldsamma psykbryt, tårar, tvångstankar, röster. Och relationer vill jag säga, inte för att de tar så stor plats men för att de är fint gestaltade, hur det går att vara så mycket uppe i sitt psyke och ändå ha den där verkligheten och de där relationerna parallellt. Till en viss och smygande gräns i alla fall. Och det är så snyggt gjort, Nina Zanjani är briljant och texten, historien, känslorna förs fram med en trovärdighet som känns både innerlig och välarbetad, något jag alltsomoftast saknar på den där storscenen. Mycket med tonen känns hoppfullt igen från Mariella, också den med kombinationen Andreasson/Unge/Höglund-Melin, då det är ett verk vars intryck hänger kvar än. Och för att slippa släppa känslan slår jag på Liz Heiner & The Bliss, vilka stod för mycket av musiken i Klaras resa, och firar teatertorsdag en stund till.
Det är är ingen recension utan mer av ett tips, iväg med er, ta ett glas rött i foajébaren och se teater!

i Värnamo

Söndagen var Värnamo, med både bondkakor, hotellvistelse, istappar och kulturpolitiska prat på perrongen. Efter en spännande middag, falafelbullar och svamp i ett gammalt mejeri, blev det quiz. Jag svettades och lyckades med nästan alla fel men fick plus i kanten för att jag kunde Robyns mellannamn. Men huvudanledningen till detta småländska besök var såklart att Kontaktnätet bjudit in oss att inspirera och prata lite om det här med Ladyfest, kultur, jämställdhet. Jag hade en power point i färg och hade det gott. Vettiga frågor och finfolk, planer började smidas så bli inte förvånade om vi snart får se ett Ladyfest East med säte på Öland. Och ett Ladyfest Apladalen på det kanske. Javisst.

Klubb Vägen får finbesök!

Det händer så mycket fantastiskt i den här stan att man föritusan knappt hinner attenda hälften. Men imorgon är det liksom bara för bra. Klubb Vägen har som alltid de roligaste bokningarna av både band och dj:s och imorgon har de dessutom slått sina kloka påsar ihop med Cosy Den.

Spelar gör Tada Tátà och We are soldiers we have guns. Dessutom textuppläsningar med Hanna Wikman och Henrik Bromander. Plus dans!

Facebook-eventet hittar du här.