Hur hänger dans och poesi ihop? Varför har du valt att göra författarporträtt?
Det finns inga ord med i föreställningen. Det är helt enkelt mina favoritförfattare som jag har läst sedan jag var barn, Karin Boye t ex. Victoria Benedictssons dagbok har jag läst sedan den kom ut 1985. Det känns naturligt helt enkelt.
Vad är det med Victoria Benedictsson som fascinerar dig?
Det är framför allt hennes dagbok, Stora Boken. Den utspelar sig 1882-1888 med fokus på åren 86-88. Jag uppfattar den som rå och fascinerande modern.
En del litteraturhistoriker ser Benedictsson som en feministisk föregångsfigur. Hur ser du på det?
Det blir alltid lite komiskt att se historien ur 2010-ögon, och hon skulle definitivt inte själv kalla sig feminist. Men hon är en av de som banade väg, och det kostade henne livet. Hon var ju en del av den då aktuella sedesdebatten om hur män och kvinnor skulle leva ihop. Hon valde varken den ena eller andra linjen utan en tredje väg, som innebar kamratäktenskap mellan män och kvinnor. Men framför allt ville hon bli en fri författare. Hon lämnade ju postmästarhemmet i Hörby och flyttade till Köpenhamn för att få skriva, och gjorde det tills hon inte orkade längre. Hon fick ett kort författarliv. Jag tycker framför allt att dagboken är helt outstanding. Hennes romaner, Fru Marianne och Pengar, är också bra.
Många berättelser om Benedictsson handlar om hennes självmord. Vad tänker du om det?
Det är väl naturligt eftersom det är så dramatiskt. Denna föreställning handlar dock inte om det. När jag började visste jag faktiskt inte vad den skulle handla om, men sedan upptäckte jag att den handlar om att skriva, eller att skapa. Uttryckt i rörelse.
Mer om dansföreställningen finns här och mer om Victoria Benedictsson i bloggen finns här.
Foto: Karin Jantzen
Det är ingen nyhet att historien skrivs av och om män. Så även inom litteraturen. Därför blir man glad över sådant som uppväger snedfördelningen, exempelvis boken Kvinnas beat (2009) som visar att också kvinnor var en del av beatnikgenerationen, eller boken Synd (1999) som är en samling noveller skrivna av kvinnor under det svenska moderna genombrottet, dvs slutet av 1800-talet.
Detta var alltså tiden då Strindberg blev kändis och hängde på Röda rummet med grabbgänget. Det som är spännande är att det överhuvudtaget skedde ganska stora förändringar i det svenska samhället under den här tiden; individualismen satte kvinnan i en ny position och den första kvinnorörelsen började så smått formas genom litteraturen. En ny grej var också att beskriva verkligheten på ett realistiskt sätt, med allt vad det innebar av sexuella skildringar och fattigdom, och såklart betraktades litteraturen som skandalös.
I novellsamlingen Synd finns bland annat ett bidrag av Victoria Benedictsson. Hon var inte verksam som författare mer än några få år, men anses vara en en feministisk föregångsfigur och en av de viktigaste litterära profilerna från den här tiden jämte Strindberg. Hennes författarbana slutade abrupt i självmord, och det är också en av de saker som ständigt återkommer i berättelserna om Benedictsson. Vi har hört den förr: Kvinnan som är ensam, olyckligt kär, försöker leva ett annat liv än det som stakats ut för henne och det hela slutar naturligtvis i tragedi.
Axel Lundegård som av Benedictsson valts ut att förvalta hennes litterära kvarlåtenskap gav senare ut hennes dagböcker i flera versioner, vilket vid tiden skapade stor kontrovers, bland annat för att han i eget namn gav ut en skönlitterär bok som uppenbart byggde på en modifierad version av Benedictssons dagbok, och som innehöll ett avslöjande av Benedictssons hemliga kärleksaffär med en av 1880-talets litteraturkändisar.
Den novell av Benedictsson som är med i boken Synd heter Ur mörkret och är ett av hennes mest kända verk. Den är bland annat känd för följande textrad:
Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.
Men vet ni, det var inte hon som skrev det utan Axel Lundegård! Sjukt spännande alltihop. Tycker jag. Man kan läsa mer om det här i Lisbeth Larssons bok Hennes döda kropp (2008).
Nästa vecka sätts dansföreställningen Victorias Nej upp på Atalante, och varje föreställning följs av ett samtal om Victoria Benedictsson. Premiären är utsåld men det finns biljetter kvar till fredags- och lördags- föreställningarna. Läs mer om föreställningen här och läs en intervju med Gunilla Witt, koreograf och regissör till Victorias Nej, här på bloggen imorgon!
Och förresten - boken Synd finns som pdf här. Tack och lov för teh internetz.
Foto: Karin Jantzen
