post arvika

Jodå. det blev festival. det blev sol, värmländska, oerhörd värme, krångel, dans, trivsel, åska, regnbåge, svett, blod, tårar och en hel del göttig musik minsann.
I vårt tält i år sysslade vi bland annat med hantverksgraffiti. Det gick bra,det klipptes, det klistrades, det virkades, det var coolt, det var fint, det var göttehäng.
Och musiken:
Fever Ray var hemlig och hade de absolut mest makalösa lasers vi skådat. Någonsin. Jag grät av kärlek bakom solglasögonen till Frida Hyvönen, flygeln, miniflygeln, skämten. Dubbel glädje var det att först dansa dammet av sig till La Fleur och sedan diskutera viktigheter i soffan med densamma. Och i soffan hängde inte bara vi, vårt kaffe och resten av potatislandet utan också Emmon som utmanade i Underhållnings-Geni. Jag vågade inte vara med, det ryktas om att hon var grym. Även Creative feminisms Mikaela kom på besök för att diskutera feminsitiskt projektledarskap, för att nämna något.
Vi hade ju också med oss Ladyfest Statistiska Byrå - resultatet från dessa stenhårda statistiker kommer så snart hjärnorna återfått sin forna form, men på frågan om det ser bra ut jämställdhetsmässigt: nejinteettdugg. Cirkus 20% av alla de som står på Arvikafestivalens scener är kvinnor. 50/50 är en bit bort.
Ändå fick jag springa som ett litet svettigt snöre mellan Jenny Wilson och värdens finaste First Aid Kit som gav mig tillfälle att göra en klassiker och ringa hem till Buffy Saint Marie-gillande mamma och knastrigt låta henne lyssna på när de snorfint covrade Universal Soldier.

Ah, att återge en festival. Gårjuinte.