Intervju: The will in these skies, Tildeh Hjelm, Therese Johansson

Bara två dagar kvar nu tills vi får gosa ner oss bland vänner och bekanta i körkbänkarna. På onsdag fylls Annedalskyrkan med fladdrande juleljus, högaktningsfull stämning och fagra julsånger så som ni aldrig hört dem förut!

Vi är mäkta stolta att få välkomna sex eminenta akter som framför sina finaste julfavoriter - indiestyle! Vi bjuder här på en närmare bekantskap med tre av dem:

Ida Bergman, aka The will in these skies

Vilken låt är mest sannolik att du sätter på repeat i jultider?
Sjömansjul på Hawai med Yngve Stoor.

Vad/vem har varit sin största musikaliska inspiration under 2010?
Beach House låt Silver Soul var den bästa livsinspirationen och botet mot allt ont. Men den inspiration som jag använt mig av mest musikalisk i år kommer från Toumani Diabaté. Och så Dalarnas skönhet såklart.

Vad får dig i bästa julstämning?
Storfamiljsstädkaos och hyss. Samt att spåra vargar med mina systrar i Trolldalen, när man springer genom Sydöstravinen i pudersnö, åker på ändan nedför stigarna och lurpassar bakom granar som man skakar när en syster närmar sig. Men tyvärr så är halva min familj utspridda i tropikerna denna jul.. så vi har redan firat.

Tildeh Hjelm

Vilken låt är mest sannolik att du sätter på repeat i jultider?
Om det är julrelaterat blir det väl Have yourself a merry little christmas av Frank Sinatra. Annars är Sweet Dispososition av The Temper Trap en helt klart ny repeatare.

Vad/vem har varit sin största musikaliska inspiration under 2010?
Trasiga Relationer & Mr Fogg från U.K som jag nyligen fick uppleva på Klubb Svanen, jazzhuset.

Vad får dig i bästa julstämning?
Clementiner, pepparkakor & Julmust... Inte snö.

Therese Johansson (Lowood)

Vilken låt är mest sannolik att du sätter på repeat i jultider?
Coldplays nya Christmas Lights är fin. Annars brukar det nog bli nått klyshigt som Fairytale of New York med The Pogues & Kirsty MacColls.

Vad/vem har varit sin största musikaliska inspiration under 2010?
Oftast brukar det vara musiken i sig som inspirerar mig, men detta år har varit annorlunda, på så många vis. Mina vänner som sysslar med musik inspirerar mig dagligen. Så jag måste säga att det är människorna med viljan och energin bakom musiken som påverkat mig mest.

Vad får dig i bästa julstämning?
Levande ljus och doften av glögg.

Intervju: Christina Olofson

Under det avslutande samtalet igår, med juryn, Emma Gray Munthe och Jesper Kurlandsky bidrog med inspelade hälsingar och helt fysisk i soffan satt Christina Olofson.
Hon berättade, förutom hur glad hon är för att få vara jury och hur bra filmerna är, att hon önska mer djärvhet och mod i framtidens film. Att det viktigaste är att inte göra film så som en tror att film ska se ut. Konstant ifrågasättande är melodin. Det var fint att höra, och publiken lyssnade nogrannt, söndagströttheten till trots. Både Emma och Christina lyfte vikten av att hitta sin plattform och sitt sammanhang - något som bryggar till det tidigare samtalet där två filmkollektiv, Crazy Pictures och Tjockishjärta, frågades ut om saken. Samtalet halkade in på kollektiv, killkollektiv och tjejkollektiv, och skillnaden i bemötande, här finns en hel uppsats att skriva. Återkommer troligtvis om det. Men först, här kommer delar av intervjun som vi gjorde med Christian Olofson till I'll have what she's having.

Filmen och det icke jämställda, vad är problemet?
– Förändringen pågår men det är segt och tar orimligt lång tid. Traditionen, historien och vanan har för stor makt hos beslutfattarna och kvinnor premieras inte i ett klimat baserat på ”att göra som man brukar”.
Svenska Filminstitutet ger idag produktionsstöd till ungefär lika många spelfilmer som under sent 70-tal, en faktor som verkar ekonomiskt undergrävande.
– Mer resurser skulle göra filmklimatet generöst, tillåta olika sorters film och olika sorters berättelser!

Vilken är den största utmaningen som svensk film har framför sig?
– Utmaningarna är många och det är i sig en inspiration till att spränga gränserna för vårt berättande när det gäller både form och innehåll. Vi måste göra filmer som angår vår publik, att visa dem vad de kanske inte visste de ville se! Vi måste ges möjligheter till att ta konstnärliga och ekonomiska risker med våra filmer.
– Vi skall inte glömma att svenska filmer på biograferna hävdar sig väl i den konkurrens de står i med världens bästa filmer, gjorda och marknadsförda med budgetar som vi inte kommer i närheten av.

Vad kan aktivt jämställdhetsarbete inom film spela för roll?
– Kvinnor är hälften av alla människor och har sina erfarenheter och upplevelser som måste gestaltas och skildras på film och i rörliga bilder. Här gäller det att satsa och våga för att vinna.
Christina lyfter att vi i Sverige har gott om människor som arbetat länge och medvetet med film och därtill två filmhögskolor som varje år utexaminerar nya filmskapare, varav minst hälften är kvinnor.
– Att stärka svensk film nationellt och internationellt genom att ta tillvara på kraften och potentialen hos dem som arbetar med film ingår i ett aktivt jämställdhetsarbete av både män och kvinnor. Det måste den svenska filmmiljön ta ansvar för.
Som avslutning citerar Christina den polske filmskaparen Krzysztof Kieślowski: ”Det är svårt att leva i en oskildrad värld”.

Christina Olofson är filmregissör och producent, har varit verksam sedan 70-talet och ligger bakom filmer som Nina Älskling, Happy End, Dirigenterna, Sanning eller Konsekvens, Kattbreven och Hannah med H. Just nu producerar hon kortfilm, förbereder långfilm och arbetar med en konstfilm om och med konstnären Eva Dahlin samt en dokumentär om kvinnor och stål. Hon har varit och är aktiv i en mängd styrelser, som tillexempel Folkets Bio, Konstnärsnämnden, Svenska kvinnors Filmförbund och Svenska Filminstitutet samt startade fackförbundet Sveriges Regissörer.

Way Out West: Intervju med Taken By Trees

(foto: Taken By Trees)

Victoria Bergsman var en del av bandet The Concretes fram tills 2006, då hon startade soloprojektet Taken by Trees. Vi passade på att träffa henne när hon var i stan en sväng för att spela på Way out West.

- Det känns så tråkigt att prata om det. Det borde vara självklart! säger Victoria när vi pratat lite om Ladyfest och fört Arvikafestivalens 50/50-satsning på tal. - Men det är väl så, killar gillar killar. Jag har ingen magisk lösning, men kanske måste man byta bokningsgrupper. Det behöver ju inte vara tjejer men folk som lyssnar på både män och kvinnor.

Ämnet glider in på det som vi ändå ville undvika att fråga om, det här med att alltid behöva prata om hur det är att vara tjej i ett band, men där känner Victoria inte igen sig.
- Nej det har jag faktiskt inte behövt, bara när det handlade om när jag spelade in skivan i Pakistan. Hur det var att vara kvinna där, i en strikt muslimsk miljö.  Och i början med the Concretes när vi bara var tjejer.

Saknar du att spela i band?
- Nej, absolut inte. Det är så otroligt jobbigt att behöva kompromissa. Det funkar inte i längden, det är ju ändå beundransvärt att vi lyckades så länge, men man når en punkt när man vill fokusera på det egna skapandet, jag tror man måste göra så när det handlar om skapande. att följa sin vision fullt ut.

Sedan januari har Victoria bott i Little Italy i New York. Hon har fått ett treårigt artistvisum och hoppas på att kunna stanna kvar där, men hur det blir beror lite på hur det fungerar med bostadssituationen hemma i Sverige. Victoria berättar att hon ägnar sig åt att göra musik men också samma vanliga saker som hemma; jobba på restaurang och spela skivor.

Är New York en inspiration eller distraktion för ditt skapande?
- Inspiration! Jag har alltid tyckt om att vara där, jag känner mig levande och som att allt är möjligt. Jag samlade på mig massor av intryck och har skrivit mycket nytt sedan jag kom till Sverige, mer än på hela tiden i New York, det är kanske så jag får jobba, först samla intryck och sedan ha tråkigt för att få ut det.

Vanligtvis bor Victoria i Stockholm, men hon har också spenderat en del tid i Göteborg och alltid rest mycket, och efter det senaste halvåret i New York är det lite luddigt vad som egentligen är hemma.
- Hemma är där min katt Chico är! Jag har saknat honom nu när jag är i Sverige, jag är van vid att han alltid sover vid min sida. Vi skypade häromdagen, men det blev nästan värre, fick mig att sakna honom ännu mer.

Samma kväll ska Victoria spela i Annedalskyrkan. Victoria tycker egentligen inte om festivalspelningar och är därför nöjd med att få spela i kyrkan, där det finns möjlighet att stänga till och förbereda sig och soundchecka ordentligt. Själv peppar hon på att äntligen få se Panda Bear.

Men, känns det som att det är en ny skiva på gång?
- Ja, nästa år kommer den. Jag drömmer om att spela in på Hawaii, jag hörde en låt med Beach Boys som hade steel guitars, det skulle vara spännande att se hur det skulle bli. Jag väntar på svar från mitt skivbolag Rough Trade nu, för att få ett godkännande av budgeten.

Kommer du att fortsätta såhär, åka till olika ställen och spela in?
- Jag vet inte, det kanske är min grej. Det bara blev så nu.

Och efter det ber vi Victoria fylla i vår Mina Vänner-inspirerade lilla enkät, som ni ser här och som är svårare än en tror att fylla i, och tackar för oss.


Text & intervju: Malin Nordström & Raisa Pennanen

Intervju med Dum Dum Girls.

Dum Dum Girls, som vi peppat om här, och fotat lite här, är det hårdaste och ljuvligaste vi sett på länge. Till vår lycka fick vi till en kortkort intervju med Dee Dee mellan Arvika och resten av världen.

Hur skulle ni beskriva Dum Dum Girls sound?
Himmel och helvete.

Om du fick sätta upp din egen festival, hur skulle den se vara?
Jag skulle boka mina vänner och mina hjältar, och den skulle vara i Big Sur.(Region i Kalifornien med sinnessjukt vackra stränder, övers. anm.)

I år har Arvikafestivalen bestämt sig för att boka 50/50 män och kvinnor till nästa års festival. Vad tycker du om det?
Jag hoppas att det är möjligt.

Brooklyn eller Los Angeles?
Los Angeles. Jag är en California Girl.

Ert album heter "I Will Be", vad skulle du vara om du inte spelade i Dum Dum Girls?
En bibliotekarie som skriver poesi.

Intervju med Little Marbles

Little Marbles spelar svindlande vacker pop på svenska, deras röster numera ackompanjerade av ett band. När jag pratar med Julia och Linn i Little Marbles sitter de på tåget på väg till Göteborg för spelningen på Henriksberg. Tåget har stått stilla ett tag, och har precis börjat rulla igen när jag får tag på dem över en sprakig telefonlinje.

Om ni kunde få välja en festival som ni skulle ha velat spela på, vilken som helst, vilken skulle det vara och varför?
Woodstock måste ha varit coolt, där skulle vi gärna ha spelat. Det var en cool era, och många bra band som spelade.

Jag har hört att ni spelat en hel del på gatan, hur kommer det sig?
Det var helt enkelt eftersom vi inte fick några andra spelningar, och vi behövde pengar. Det gick rätt så bra ändå, vi fick ihop så att vi kunde betala hyra och levnadskostnader i någon månad i alla fall, när vi var i 16-årsåldern. Så det gick.

Vilka instrument spelar ni, om man lyssnar på era låtar är det en hel del olika.
Vi har ju gått i musikklass, och där fick man testa rätt mycket. Bland annat spelar vi gitarr, melodica, cello, piano, ägg… Det här med att gå i musikklass var något som dödade kreativiteten helt där på högstadiet så vi slutade. Det var så mycket tråkiga regler och principer så gnistan att spela försvann helt. Den återkom först när vi slutade musikklass, hela skolsystemet har en tendens att döda intresset.

Jaha, jag trodde att ni läste musik på DeGeer också?
Nej, vi läser Mode Design, och så gjorde vi musik på sidan om, på vårt eget sätt. Under utbildningen lär man sig konfektioner, färg och form, mönsterkonstruktion… Det är en modevisning varje år där vi helt enkelt gjorde kläder vi gillade.

Hur ser det ut framöver då, vad har ni för planer?
Linn ska flytta till Stockholm så att båda bor här, för att minska pendlandet lite. Det har blivit så himla mycket tågresor på sista tiden. För att se var vi ska spela kan man alltid gå in på våran myspace och kolla.

Ni som är så tågvana, hur fördriver man all denna tid? Man är ju lite instängd
Antingen så kan man lyssna på musik, pilla lite på datorn. Nu på senaste tiden har vi skapat mycket engelsk text till den EP på engelska som vi ska ge ut nu till hösten. Man kan gå till Bistron och köpa lite mat, men det mesta är i ärlighetens namn rätt intetsägande där med torra bullar och mesig lasagne. Man kan ju dricka lite baccardi razz och äta lantchips som en liten förfest annars…

Vill man höra mer om och av Little Marbles kan man gå in på deras myspace; myspace.com/littlemarbles, eller så kan man lyssna på intervjun i Morgonpasset Helg på P3 som gick nu i söndags i (söndag 25:e juli) den är tillgänglig i 30 dagar framöver på P3s hemsida.

Intervju: Linn Hansén om skogssnyftare och glitterjackor

Överröstar dragspelet tallskogen? Är det synd om människorna? Vem bäddar för grindvalarna? Vad längtar verkstadsindustrin efter?
Det är frågor som musikern Anna Gustavsson och poeterna Lina Ekdahl och Linn Hansén berör i poesi- och dragspelsföreställningen "Vem gråter för Jemma Blomhoff" på Folkan.

Underbart låter det som. Såklart. Tre dragspel, en teve, stora känslor, små ord, plötsliga skratt och falska toner är andra komponenter att bereda sig på. Jag tackar och tar emot, och vill såklart veta mer om det hela. Linn Hansén fick därför lov att svara på några korta:

Dragspel, poesi, tallar och industri är ord jag hittar på flyern. Vad betyder allt detta?
Det betyder att vi gjort en föreställning av och med dragspel och poesi, utifrån temat sentimentalitet. I det sentimentala har vi hittat tallar, verkstadsindustri och mycket annat - sjölejon, Immanuel Kant, Flen och Amerika, olika typer av fartyg, och människor det eventuellt är synd om.
Harry Martinsson skriver i en dikt "Dragspelet fick sin största framgång i granskogar / Det var byggt för att överrösta grov tallskog". Den har varit en av våra inspirationskällor. Andra har varit artiklar om cowboypoeter som en gång om året möts ute på vidderna för att skriva dikter och manliga skogssnyftare som går omkring för sig själva i de svenska skogarna, ett nästan oändligt antal sentimentala låtar, och så dragspelen i sig själva då.

Vilka är ni och hur hittade ni varandra och detta projekt?
Jag och Lina Ekdahl är poeter, och Anna Gustavsson är slagverkare och kompositör. Lina och jag hade träffats några gånger men kände inte varandra, men så ringde hon och frågade om jag tyckte det lät roligt att lära mig spela dragspel. Så bestämde vi oss för att göra det. Lina föreslog att Anna, som hon jobbat med tidigare, skulle bli den tredje personen, och det är Anna som lärt oss att spela och som komponerat musiken till föreställningen. Så blev vi till slut en trupp i glittriga jackor.

Vem är Jemma Blomhoff?
Jemma Blomhoff är en person i en av dikterna i föreställningen, som Lina har skrivit.

Har du någon härlig behind the scene-anekdot att bjuda på?
Just nu, dagen efter premiären, känns hela arbetet med föreställningen - från september fram till nu, från Konstepidemin via Fjärås till Folkteatern - som ett enda långt behind the scene-material. Väldigt mycket roligt, och märkligt, har hänt på vägen. Väldigt mycket fortsätter att vara lika märkligt, och roligt.


Vem gråter för Jemma Blomhoff spelas på Folkteatern i Göteborg, Vita scenen
14-17 april 19.30, med en gäst varje kväll. Det är så gott som slutsålt så ge er ut på svarta marknaden för att få er en plats, eller hasta in till biljettkassan och ta en av de sista till lördagens föreställning.

Intervju med Lobelia Barker

Bilmässan i Elmia är en minst sagt intensiv miljö där snygga bilar, motorintresserade besökare i alla åldrar, veteranmotorcyklar, försäljare och branschfolk som demonsterar sina färdigheter samsas. En av dessa utställare är Lobelia Barker som motivlackerar. Just under den här mässan målar hon av Joakim Wikström, och publiken får se hur arbetet med airbrush gradvis växer fram med olika nyanser av grått, från en vag form till ett helt, detaljrikt, porträtt.

Du hade ju en manlig modell på mässan, varför valde du att ha det?
Varje år jag ställer ut här på mässan försöker jag göra något nytt och spännande. Förra året målade jag av en kvinnlig modell, och eftersom jag vill förnya mig valde jag att ha en manlog modell i år. Det är över huvud taget ovanligt att måla av modeller live eftersom det är så svårt. Att ha en manlig modell är något jag inte har hört talas om att någon haft tidigare. Det händer bara inte. Förutom att det är roligt att göra någonting nytt, är det också en liten protest.

När man tittar på det du ställer ut här är det mycket hästar, är det sånt du brukar måla?
Hästar är ett favoritmotiv för mig, jag blir så inspirerad av mina två egna hästar. Speciellt när man gör något annorlunda med dem. Den skulptur jag gjorde för några år sedan i papier mache är något jag hittat på själv; en häst med huggtänder. Det är inget som finns på riktigt, men ett återkommande tema för mig. En annan av mina specialiteter är skelett, och olika sorters flames.

Vad har du för utbildningsbakgrund?
Från början utbildade jag mig ett år KV (konstverksamheten), därefter tre år på Göteborgs Konstskola med inriktningen grafik, och slutligen ett år på Lernia fordon som billackerare. Att jag över huvud taget började med lackering var som fordonslackerare, men efter något år övergick jag till att också göra motivlackeringar. Eftersom jag är utbildad konstnär ville jag jobba kreativt. Det är för svårt att försörja sig som bara konstnär utan att behöva söka bidrag hela tiden, så det här yrket passar mig bra. Här kan man införliva konst i yrkeslivet.

Vilka tekniker arbetar du med?
Under konstutbildningen hade jag grafiskt inriktning, där man lär sig koppartryck, linoleum och så vidare, men jag jobbar också i blyerts, tusch, akvarell, papier mache, etc. På vissa bilar har jag gjort 3d-struktur som ingår i motiven, uppbyggda av olika sorters spackel. Efter att spacklet stelnar går det bra att måla på det. Det är roligt att återuppväcka en teknik som användes mer på 80-talet. Det finns mer bilder och information om vad jag håller på med på min hemsida, lobeliabarker.com

Intervju:Two Little Birds, Café & Konsthantverk

På Andra Långgatan 5, mitt emot Jazzå, har en liten oas av blommigt och fågligt dykt upp, ett sprillans nytt café som hittills har vunnit hjärtat på varje ny besökare. Självklart ville jag veta mer och mailade de två damerna bakom!

Berätta lite om Two Little Birds!
Two Little Birds är ett kombinerat café och konsthantverksgalleri. Så fort som möjligt ska vi även ha en konsthantverksbutik. Vi tänker på miljön och har därför satsat på secondhandmöbler och mycket ekologiskt i cafét. Rent utseendemässigt ville vi göra något som skulle passa till möblerna och kännas fint men lite annorlunda.

Vilka är ni bakom Two Little Birds?
Vi som startat Two Little Birds heter Isabella Johansson och Malin Beckius. Vi lärde känna varandra på keramikkonstlinjen på HDK och har hängt ihop sedan dess. Helt enkelt två konsthantverksintresserade typer. Och så var vi arbetslösa samtidigt och undrade hur man kunde vara så dum att man inte pluggade något som gav jobb. Men vi satt inte och väntade utan satsade på att starta något eget.
Idén att starta ett café var något som legat och grott ett tag och tillfället var givet.

Hela projektet att genomföra idén tog lång tid, framförallt att hitta en bra lokal. Vi letade och letade och kollade på ställen som var dyra eller små eller för stora. Att det blev just Andra Långgatan känns extra kul, eftersom det var en av de gator vi hoppats på från början. Vi är så glada för vår perfekta lokal!

Är ni redo att möta alla veganer som hänger på andra lång med ert utbud?
Hmm det här med veganerna har vi ju börjat förstå nu. Att de är många här alltså. Men vi kommer att ha något veganalternativ av allt i utbudet. Så småningom i alla fall. Funkar ju för mjölkallergiker också.

Om en vill göra ett samarbete med er, med till exempel konsthantverk som en vill ställa ut, hur gör en då?
Om man vill ställa ut hos oss eller sälja saker i den kommande butiken så kan man maila oss eller komma in till cafét och visa bilder på sina saker. På torsdag 1/4 är det nytt vernissage kl 17. Då visar Özay Emert sina smycken. Ska bli kul!



Two Little Birds har öppet tisdag till lördag och har givetvis en fanpage på facebook.

Rättviseförmedlingen presenterar alternativ som faktiskt finns

När en väl börjar räkna, jämföra siffror och presentera statistik blir det så tydligt: obalansen, snedfördelningen, det ojämställda. I så många sammanhang är det så. En vanlig förklaring man träffar på är att "det finns inga andra att välja på med den kompetens vi efterfrågar". Men nej, så enkelt är det inte.

Därför finns Rättviseförmedlingen. De hjälper till att presentera de minst lika bra alternativen som många inte tror finns. Ett koncept som vi blev mycket nyfikna på och därför kontaktade initiativtagaren Lina Thomsgård för att få veta lite mer:

Vem är du/ni bakom Rättviseförmedlingen?
Det är jag, Lina Thomsgård, som är initiativtagare men förmedlingen består till 100% av alla de som går med i facebookgruppen. Idag är vi närmare 3000 personer, kvinnor och män, gamla och unga, som vill hjälpa till.

Vad är Rättviseförmedlingen? Vad gör förmedlingen och vem vänder den sig till?
Rättviseförmedlingen är ett hjälporgan som utgörs av en facebookgrupp och en hemsida. Tillsammans vill gruppen hjälpa alla de företag, institutioner, organisationer, medier (radio, tv, tidningar etc) som i sina projekt har en klar underrepresentation av kvinnor (eller andra grupper) och som förklarar det med att "de inte kunde hitta några kvinnor som passade/ville/kunde". Vi vill då rycka in och hjälpa till att leta, för vi är nämligen övertygade om att de finns. På facebooksidan kommunicerar vi med varandra, tipsar om namn och letar runt, och på hemsidan presenterar vi våra resultat, för alla att titta på som inspirationskälla. Vi har hittat hundratals DJs, föreläsare, konnässörer, komiker och många fler. Dom finns, som sagt. Och finns dom så tycker jag dom ska synas, det är ett av många sätt att försöka ändra på en skev makthierarki, genom att se till att fler än en grupp människor kommer till tals, och försöka bryta upp de mönster som säger att det här kan bara män/svenskar/kvinnor/unga/gamla etc.

Hur kom du/ni på idén att starta en rättviseförmedling?
Jag har ägnat de senaste åren åt en herrans massa räknande. TV-program, styrelser, talespersoner, bilder, artiklar, konserter, nattklubbar, föreläsare etc: hur många män, hur många kvinnor? Skevheten är ofta slående och när jag frågat varför har svaret undantagslöst varit "vi hittade inte några kvinnor som kunde/ville/passade". Till slut blev jag misstänksam. Är det så att dom inte finns, eller har dom bara hamnat i blinda fläcken? Handlar det om att de inte vill, eller är det arrangörerna som inte orkar anstränga sig för att hitta dom? Och oavsett, jag ville ändra på det, och hjälpa dom som inte själva orkade leta. Härligt nog visar det sig att jag är långt ifrån ensam om att känna så, och tillsammans tror jag faktiskt vi kan göra skillnad. Hittills har tidningar, TV-kanaler, klubb-bokare, muséer, föreläsningsanordnare och många många fler bett om vår hjälp - på bara en vecka!

Vad är den grandiosa planen? Vad kommer härnäst?
Den grandiosa planen är naturligtvis att ingen längre kommer kunna osynliggöra kvinnor (eller andra grupper) mot anledningen att "de inte finns/vill/kan". Att allt fler klarar av att se på sina företag med självkritiska ögon, och vågar tro att det går att göra annorlunda, att korrigera skevheterna. Förhoppningsvis kommer vi kunna lysa upp lite blinda fläckar och tvinga folk att besegra sin enögdhet och med tiden kanske jag äntligen kan få sluta räkna. Rättviseförmedlingen är ett hjälporgan men det är precis lika mycket en uppmaning till oss alla att ta ansvar. Rättvisa är inte någonting om bara finns, det är något som måste skapas, i varje stund, i varje situation. Vi vill försöka på det här sättet och hittills går det alldeles strålande. Och som sagt, kvinnor är inte den enda, men förmodligen den största, gruppen som lider av osynlighet och underrepresentation - men det finns många andra som kan må bra av att hittas.

Mer information om Rättviseförmedlingen hittar ni på deras hemsida och Facebook.

Muskler och hat på Atalante

Nu på fredag, lördag och söndag huserar Muscle And Hate Crew på Atalante med balletten Waterfalls. Det hela är ett samarbete mellan dansarna, konstnärerna, koreograferna Elizabeth Ward (US), Minna Kiper (SWE), Susanna Leibovici (SWE) och Valentina Desideri (IT).

En omarbetad variant av klassikern Svansjön. Balett, meditation, punk och hårdrock. Livemusik. Jag är full av förväntan och frågar mig: vart tjyven ska detta ta vägen? Gänget bakom har säkerligen svaren, låt höra:

Vad är det ni gör och hur arbetar ni tillsammans?
Susanna: Vi jobbar med balett och livemusik, punk, metall och klassiskt piano. Vi tänjer gränser mellan våra egna minnen, de kollektiva minnet och fantasins landskap.
Det är ett försök till att skapa en nya erfarenhet av balett idag. Två tydliga spår för arbetet är romantiken som epok och historieberättande.
Muscle And Hate Crew är ett internationellt samarbete mellan oss fyra dansare, konstnärer och koreografer och vi har träffats under kortare och längre perioder det senaste året för att arbeta ihop. Det är första gången vi fyra arbetar tillsammans.

Hur hittade ni varandra och hur ser arbetsprocessen ut?
Minna: Vi träffades på en konferens i Stockholm och i Elizabeths workshop på Atalante några veckor tidigare. Alla har varit peppade på att jobba med balett och vi jobbar precis som ett band, var och en är bra på sin grej och gör det.
Vi lyssnar på musik och delar idéer med varandra och det viktigaste av allt är att göra en balett tillsammans.

What do you want to say to us with this cocktail of artistic expressions?
Valentina: For me it's not really about saying anything. It is more an attempt to create a shared situation where both audience and performers are offered multiple entry points (live music, dance, the different genres and references within them, the light design etc.). So I guess it is more about entering the situation we set-up and experiencing it. We will only know how the cocktail tastes after having it.

I feel a bit scared, do I need to be? How dangerous are you and your show?
Elizabeth: Nope, minimal danger, but I did sing with the Amalgamated Everlasting Union Chorus Local 824 at the very first Ladyfest in Olypmia, Washington. I'm a pretty rotten singer but fell in love with singing in the chorus during the mayhem of the '99 Seattle WTO protest so maybe that makes me extremely dangerous! Bring ear plugs or toilet paper if you hate
loud bands!


Waterfalls visas nu på fredag den 5:e mars, lördag den 6:e och söndag 7:e, klockan 19.
Vi ses där hörrni!

Fyra snabba till Gunilla Witt

Gunilla Witt är en av grundarna till Atalante och var en av de konstnärliga ledarna fram tills 2006. Hon är också koreografen och regissören bakom Victorias Nej, ett nytt danssolo som har premiär på Atalante nästa vecka. Föreställningen är en del av trilogin Döda diktare dansar som inleddes med ett hyllat porträtt av Karin Boye. Del två handlar om Victoria Benedictsson och utspelar sig en kväll på hennes hotellrum i Köpenhamn.

Hur hänger dans och poesi ihop? Varför har du valt att göra författarporträtt?
Det finns inga ord med i föreställningen. Det är helt enkelt mina favoritförfattare som jag har läst sedan jag var barn, Karin Boye t ex. Victoria Benedictssons dagbok har jag läst sedan den kom ut 1985. Det känns naturligt helt enkelt.

Vad är det med Victoria Benedictsson som fascinerar dig?
Det är framför allt hennes dagbok, Stora Boken. Den utspelar sig 1882-1888 med fokus på åren 86-88. Jag uppfattar den som rå och fascinerande modern.

En del litteraturhistoriker ser Benedictsson som en feministisk föregångsfigur. Hur ser du på det?
Det blir alltid lite komiskt att se historien ur 2010-ögon, och hon skulle definitivt inte själv kalla sig feminist. Men hon är en av de som banade väg, och det kostade henne livet. Hon var ju en del av den då aktuella sedesdebatten om hur män och kvinnor skulle leva ihop. Hon valde varken den ena eller andra linjen utan en tredje väg, som innebar kamratäktenskap mellan män och kvinnor. Men framför allt ville hon bli en fri författare. Hon lämnade ju postmästarhemmet i Hörby och flyttade till Köpenhamn för att få skriva, och gjorde det tills hon inte orkade längre. Hon fick ett kort författarliv. Jag tycker framför allt att dagboken är helt outstanding. Hennes romaner, Fru Marianne och Pengar, är också bra.

Många berättelser om Benedictsson handlar om hennes självmord. Vad tänker du om det?
Det är väl naturligt eftersom det är så dramatiskt. Denna föreställning handlar dock inte om det. När jag började visste jag faktiskt inte vad den skulle handla om, men sedan upptäckte jag att den handlar om att skriva, eller att skapa. Uttryckt i rörelse.

Mer om dansföreställningen finns här och mer om Victoria Benedictsson i bloggen finns här.

Foto: Karin Jantzen

Sju snabba till JD Samson

Om mindre än två veckor är det dags för HBT-festivalen, där Ladyfest Göteborg är med och arrangerar den grandiosa invigningsfesten den 15 maj på Världskulturmuseet. Som huvudakt för kvällen är vi sjukt stolta över att ha haffat det Brooklynbaserade konst/musik/performance-projektet MEN med JD Samson - känd från Le Tigre - i spetsen.
Vi fick tag i JD mitt i turnerandet och ställde några korta frågor:

You're in the middle of a massive European tour. How has the tour been so far? Where are you playing tonight?
The tour has been really really great so far. Tonight we are playing in Manchester at a club with the dj, Riton which I am really excited about. We feel very happy with the response we are getting from the audience and we feel proud of all we have done without even have a record out!

This is the second time you play at a Ladyfest Gothenburg event (you did a DJ-set at the 2005 festival). Do you have any memories of the Gothenburg gig or the Swedish tour?
I have so many fond memories from that Ladyfest tour. I was travelling with The Gossip and we had a hilarious time in the van. I also met a lot of wonderful Swedish friends on that tour that I have kept in touch with through the years.

What are your favorite Brooklyn spots?
We are all fans of the Metropolitan Bar on Metropolitan and Lorimer. We spend a lot of time in our practice space and home studios, so we don't really party all that much. We are into Marlow and Sons for dinner and oysters and we love Supercore also.

What is your favourite band at the moment?
Hmm. I'm pretty into the Presets but we also really like Built to Spill. We are into emo/shreds at the club.

How is Ladyfest doing in the US?
Actually I’m not so sure about how Ladyfest is doing. I haven't really heard of a Ladyfest show happening in New York in a while so I guess that means that they have dwindled to a certain extent.

We are really excited to have MEN playing at the GLBTQ festival! What can we expect?
You can expect the driving force of bass and club beats with sentimentality and politics that are heartfelt and melodic. You can expect dancing. And grooving. And you can definitely expect a share of energy between the band and the audience.

At last, I read in your myspace blog that you dyed your merch t-shirt yourself and that they are really cool! Please save some for the Gothenburg gig!
We will have some for you!!! Save your kroners up for some merch.