Way Out West: Intervju med Taken By Trees

(foto: Taken By Trees)

Victoria Bergsman var en del av bandet The Concretes fram tills 2006, då hon startade soloprojektet Taken by Trees. Vi passade på att träffa henne när hon var i stan en sväng för att spela på Way out West.

- Det känns så tråkigt att prata om det. Det borde vara självklart! säger Victoria när vi pratat lite om Ladyfest och fört Arvikafestivalens 50/50-satsning på tal. - Men det är väl så, killar gillar killar. Jag har ingen magisk lösning, men kanske måste man byta bokningsgrupper. Det behöver ju inte vara tjejer men folk som lyssnar på både män och kvinnor.

Ämnet glider in på det som vi ändå ville undvika att fråga om, det här med att alltid behöva prata om hur det är att vara tjej i ett band, men där känner Victoria inte igen sig.
- Nej det har jag faktiskt inte behövt, bara när det handlade om när jag spelade in skivan i Pakistan. Hur det var att vara kvinna där, i en strikt muslimsk miljö.  Och i början med the Concretes när vi bara var tjejer.

Saknar du att spela i band?
- Nej, absolut inte. Det är så otroligt jobbigt att behöva kompromissa. Det funkar inte i längden, det är ju ändå beundransvärt att vi lyckades så länge, men man når en punkt när man vill fokusera på det egna skapandet, jag tror man måste göra så när det handlar om skapande. att följa sin vision fullt ut.

Sedan januari har Victoria bott i Little Italy i New York. Hon har fått ett treårigt artistvisum och hoppas på att kunna stanna kvar där, men hur det blir beror lite på hur det fungerar med bostadssituationen hemma i Sverige. Victoria berättar att hon ägnar sig åt att göra musik men också samma vanliga saker som hemma; jobba på restaurang och spela skivor.

Är New York en inspiration eller distraktion för ditt skapande?
- Inspiration! Jag har alltid tyckt om att vara där, jag känner mig levande och som att allt är möjligt. Jag samlade på mig massor av intryck och har skrivit mycket nytt sedan jag kom till Sverige, mer än på hela tiden i New York, det är kanske så jag får jobba, först samla intryck och sedan ha tråkigt för att få ut det.

Vanligtvis bor Victoria i Stockholm, men hon har också spenderat en del tid i Göteborg och alltid rest mycket, och efter det senaste halvåret i New York är det lite luddigt vad som egentligen är hemma.
- Hemma är där min katt Chico är! Jag har saknat honom nu när jag är i Sverige, jag är van vid att han alltid sover vid min sida. Vi skypade häromdagen, men det blev nästan värre, fick mig att sakna honom ännu mer.

Samma kväll ska Victoria spela i Annedalskyrkan. Victoria tycker egentligen inte om festivalspelningar och är därför nöjd med att få spela i kyrkan, där det finns möjlighet att stänga till och förbereda sig och soundchecka ordentligt. Själv peppar hon på att äntligen få se Panda Bear.

Men, känns det som att det är en ny skiva på gång?
- Ja, nästa år kommer den. Jag drömmer om att spela in på Hawaii, jag hörde en låt med Beach Boys som hade steel guitars, det skulle vara spännande att se hur det skulle bli. Jag väntar på svar från mitt skivbolag Rough Trade nu, för att få ett godkännande av budgeten.

Kommer du att fortsätta såhär, åka till olika ställen och spela in?
- Jag vet inte, det kanske är min grej. Det bara blev så nu.

Och efter det ber vi Victoria fylla i vår Mina Vänner-inspirerade lilla enkät, som ni ser här och som är svårare än en tror att fylla i, och tackar för oss.


Text & intervju: Malin Nordström & Raisa Pennanen