Muskler och hat på Atalante

Nu på fredag, lördag och söndag huserar Muscle And Hate Crew på Atalante med balletten Waterfalls. Det hela är ett samarbete mellan dansarna, konstnärerna, koreograferna Elizabeth Ward (US), Minna Kiper (SWE), Susanna Leibovici (SWE) och Valentina Desideri (IT).

En omarbetad variant av klassikern Svansjön. Balett, meditation, punk och hårdrock. Livemusik. Jag är full av förväntan och frågar mig: vart tjyven ska detta ta vägen? Gänget bakom har säkerligen svaren, låt höra:

Vad är det ni gör och hur arbetar ni tillsammans?
Susanna: Vi jobbar med balett och livemusik, punk, metall och klassiskt piano. Vi tänjer gränser mellan våra egna minnen, de kollektiva minnet och fantasins landskap.
Det är ett försök till att skapa en nya erfarenhet av balett idag. Två tydliga spår för arbetet är romantiken som epok och historieberättande.
Muscle And Hate Crew är ett internationellt samarbete mellan oss fyra dansare, konstnärer och koreografer och vi har träffats under kortare och längre perioder det senaste året för att arbeta ihop. Det är första gången vi fyra arbetar tillsammans.

Hur hittade ni varandra och hur ser arbetsprocessen ut?
Minna: Vi träffades på en konferens i Stockholm och i Elizabeths workshop på Atalante några veckor tidigare. Alla har varit peppade på att jobba med balett och vi jobbar precis som ett band, var och en är bra på sin grej och gör det.
Vi lyssnar på musik och delar idéer med varandra och det viktigaste av allt är att göra en balett tillsammans.

What do you want to say to us with this cocktail of artistic expressions?
Valentina: For me it's not really about saying anything. It is more an attempt to create a shared situation where both audience and performers are offered multiple entry points (live music, dance, the different genres and references within them, the light design etc.). So I guess it is more about entering the situation we set-up and experiencing it. We will only know how the cocktail tastes after having it.

I feel a bit scared, do I need to be? How dangerous are you and your show?
Elizabeth: Nope, minimal danger, but I did sing with the Amalgamated Everlasting Union Chorus Local 824 at the very first Ladyfest in Olypmia, Washington. I'm a pretty rotten singer but fell in love with singing in the chorus during the mayhem of the '99 Seattle WTO protest so maybe that makes me extremely dangerous! Bring ear plugs or toilet paper if you hate
loud bands!


Waterfalls visas nu på fredag den 5:e mars, lördag den 6:e och söndag 7:e, klockan 19.
Vi ses där hörrni!

Fyra snabba till Gunilla Witt

Gunilla Witt är en av grundarna till Atalante och var en av de konstnärliga ledarna fram tills 2006. Hon är också koreografen och regissören bakom Victorias Nej, ett nytt danssolo som har premiär på Atalante nästa vecka. Föreställningen är en del av trilogin Döda diktare dansar som inleddes med ett hyllat porträtt av Karin Boye. Del två handlar om Victoria Benedictsson och utspelar sig en kväll på hennes hotellrum i Köpenhamn.

Hur hänger dans och poesi ihop? Varför har du valt att göra författarporträtt?
Det finns inga ord med i föreställningen. Det är helt enkelt mina favoritförfattare som jag har läst sedan jag var barn, Karin Boye t ex. Victoria Benedictssons dagbok har jag läst sedan den kom ut 1985. Det känns naturligt helt enkelt.

Vad är det med Victoria Benedictsson som fascinerar dig?
Det är framför allt hennes dagbok, Stora Boken. Den utspelar sig 1882-1888 med fokus på åren 86-88. Jag uppfattar den som rå och fascinerande modern.

En del litteraturhistoriker ser Benedictsson som en feministisk föregångsfigur. Hur ser du på det?
Det blir alltid lite komiskt att se historien ur 2010-ögon, och hon skulle definitivt inte själv kalla sig feminist. Men hon är en av de som banade väg, och det kostade henne livet. Hon var ju en del av den då aktuella sedesdebatten om hur män och kvinnor skulle leva ihop. Hon valde varken den ena eller andra linjen utan en tredje väg, som innebar kamratäktenskap mellan män och kvinnor. Men framför allt ville hon bli en fri författare. Hon lämnade ju postmästarhemmet i Hörby och flyttade till Köpenhamn för att få skriva, och gjorde det tills hon inte orkade längre. Hon fick ett kort författarliv. Jag tycker framför allt att dagboken är helt outstanding. Hennes romaner, Fru Marianne och Pengar, är också bra.

Många berättelser om Benedictsson handlar om hennes självmord. Vad tänker du om det?
Det är väl naturligt eftersom det är så dramatiskt. Denna föreställning handlar dock inte om det. När jag började visste jag faktiskt inte vad den skulle handla om, men sedan upptäckte jag att den handlar om att skriva, eller att skapa. Uttryckt i rörelse.

Mer om dansföreställningen finns här och mer om Victoria Benedictsson i bloggen finns här.

Foto: Karin Jantzen

Litteraturhistoria light: Victoria Benedictsson

Det är ingen nyhet att historien skrivs av och om män. Så även inom litteraturen. Därför blir man glad över sådant som uppväger snedfördelningen, exempelvis boken Kvinnas beat (2009) som visar att också kvinnor var en del av beatnikgenerationen, eller boken Synd (1999) som är en samling noveller skrivna av kvinnor under det svenska moderna genombrottet, dvs slutet av 1800-talet.

Detta var alltså tiden då Strindberg blev kändis och hängde på Röda rummet med grabbgänget. Det som är spännande är att det överhuvudtaget skedde ganska stora förändringar i det svenska samhället under den här tiden; individualismen satte kvinnan i en ny position och den första kvinnorörelsen började så smått formas genom litteraturen. En ny grej var också att beskriva verkligheten på ett realistiskt sätt, med allt vad det innebar av sexuella skildringar och fattigdom, och såklart betraktades litteraturen som skandalös.

I novellsamlingen Synd finns bland annat ett bidrag av Victoria Benedictsson. Hon var inte verksam som författare mer än några få år, men anses vara en en feministisk föregångsfigur och en av de viktigaste litterära profilerna från den här tiden jämte Strindberg. Hennes författarbana slutade abrupt i självmord, och det är också en av de saker som ständigt återkommer i berättelserna om Benedictsson. Vi har hört den förr: Kvinnan som är ensam, olyckligt kär, försöker leva ett annat liv än det som stakats ut för henne och det hela slutar naturligtvis i tragedi.

Axel Lundegård som av Benedictsson valts ut att förvalta hennes litterära kvarlåtenskap gav senare ut hennes dagböcker i flera versioner, vilket vid tiden skapade stor kontrovers, bland annat för att han i eget namn gav ut en skönlitterär bok som uppenbart byggde på en modifierad version av Benedictssons dagbok, och som innehöll ett avslöjande av Benedictssons hemliga kärleksaffär med en av 1880-talets litteraturkändisar.

Den novell av Benedictsson som är med i boken Synd heter Ur mörkret och är ett av hennes mest kända verk. Den är bland annat känd för följande textrad:

Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.

Men vet ni, det var inte hon som skrev det utan Axel Lundegård! Sjukt spännande alltihop. Tycker jag. Man kan läsa mer om det här i Lisbeth Larssons bok Hennes döda kropp (2008).

Nästa vecka sätts dansföreställningen Victorias Nej upp på Atalante, och varje föreställning följs av ett samtal om Victoria Benedictsson. Premiären är utsåld men det finns biljetter kvar till fredags- och lördags- föreställningarna. Läs mer om föreställningen här och läs en intervju med Gunilla Witt, koreograf och regissör till Victorias Nej, här på bloggen imorgon!

Och förresten - boken Synd finns som pdf här. Tack och lov för teh internetz.

Foto: Karin Jantzen

Långa helgen!

Jaha, knappt har en hämtat sig från årets galej och HBT-ande innan det är dags för helg igen.

På fredag är det vernissage för fotoutställningen "Vem får synas i det offentliga rummet?" där åtta fotografer har arbetat kring problematiken ring vem och vad som får synas på stadens gator. Soft musik utlovar dessutom DJ Micksa från Sister Gbg. (Eventet på facebook.) På SPACE 18-22, bästa förfesten!

På lördag blir det mer Sister Gbg med deras nystartade klubb Mikrobyo på Röda Sten, som utlovar en salig röra av elektronisk musik och dansant röj! DJs - Chloé, från Paris och en av europas främsta inom minimal/electro. Chloé har dessutom gott sällskap av lokala DJs som - Matiu/Paradisco, Miss Cmy, DJ Conchita/Sisteroch utomhus - Playmobil Vs. Eskapism! Helt fantastiskt baluns. (Eventet på facebook)

Samtidigt, för dig som hellre vill utforska din djuriska sida på andra sidan vattnet har HDK maskeradparty med tema djur på Truckstop Alaska. (Event på facebook)

Och dessutom! Göteborgs Indiekör bjuder på föreställningen KNIVEN, där de tolkar The Knife genom independent körsång, videoprojektion och dans. Är du osäker? Kolla in dem på The Tram Sessions, hur fint som helst. (Boka din biljett på Ticnet. eller kolla in eventet på facebook.)

På söndag kan du softa lite på Röhhska med Ora Cogan som gjorde ett finfint smyguppträdande på vår bazaar i höstas, Hornorkestret samt DJ Sabina Östermark. 13- 16! Gratis! (Eventet på Facebook)

Helg hörrni!

Att träden nu blommar, uteserveringarna är fullsatta och parkerna invaderade vittnar om att terminen närmar sig sitt slut och därmed börjar inbjudningar till diverse Examensutställningar poppa upp här och var. Den här helgen har bla Fotohögskolan Vernissage för årets Examenutställning där ni hittar några av våra favoriter, så som Klara Källström, Pauline Benthede och William Olebring. Klara Källström ställer även ut på Galleri Oro, utställningen MIKROFIKTIONER pågår tom den 12:e maj.

Även Tillskärarakademin i Göteborg bjuder in till sin årliga Examsvisning. Inget annat än fantastiska kreationer är att vänta! Catwalken är placerad på Brewhouse och all info om biljettköp mm hittar ni här.

Det va lördag. Men innan lördag har vi fredag och ja, fredag är en dag för kärlek och hallelulja som kan toppas med födelsedagsfirande och HURRA. Göteborgs Fria Tidning tänder fyra ljus på tårtan och firar sin födelsedag på Röda Sten. Det bjuds på Äkta Kärlek, Naboobia, DJ´s och SPOKEN WORD mm mm. På Pustervik är det FRIDAY I`M IN LOVE och premiär för HALLELULJAS fest. En vårfest som lovar en outstanding line-up av fabulösa Dj´s och C.AARÉ på scen. Inte att missa!

Dans eller nåt

Vi hittade Nylon ett lojt stenkast från hotellet. Rockabilly, röda väggar, svarta möbler och en teveskärm med svartvit film om kvinnor och bilar och urrigningar och tjusiga hår. (Utan ljud kunde vi bara gissa.)

Efter en stund tänkte vi dock att lite dans skulle vara fint och letade oss vidare till Mono. Där fanns inget dansgolv men vi är ju inte rädda för att ta plats så vi skapade oss ett litet dansgolv. Hur bra det gick illustreras kanske bäst på bilden ovan. Dansas det inte i Oslo eller hamnade vi bara på fel ställe, fel kväll?