Sarah Blasko - We won't run

Även om Sarah Blasko har blivit hypad i hemlandet Australien har hennes musik inte riktigt nått övriga världen än. Men det jobbar hon för nu då hon flyttat till London och valde att spela in nya albumet i Stockholm.

Förhoppningsvis gör detta att vi kan se henne spela i Sverige framöver. I april kommer hon i alla fall börja spela tillsammans med mina älsklingar i Temper Trap. MYS. Tid att ta en vårlig visit till London :)

Första singeln We won't run släpps 22 mars. Med ett intro som osar There, there och en skönsång som för tankarna till First aid kit och Feist är jag hemma.

Roskildefestivalens girlpowerpepp!

Får uppdateringar från Roskildefestivalen titt som tätt. Brukar vara ganska nöjd över bokningarna även om antalet kvinnor alltid är alltför få. Förra veckan var något av en mustig mansgryta med Lemmy och Dave Grohl. Men nu så! Senaste tillskotten är:

Robyn och Florence + the machine.

Robyn känner vi väl alla till och de flesta har kanske sett henne denna extremt duktiga lilla stjärna nån gång, om inte annat kopierat hennes frilla vid någon tidpunkt... Brittiska Florence Welch har hypats upp senaste året och hypen kommer knappast lägga sig inom den närmsta framtiden.

Hon sjunger som en gudinna redan vid 23 års ålder och samarbetar med olika musiker i projektet Florence + the machine. Har du möjlighet, se henne för guds skull i Stockholm då hon spelar på Debaser Medis den andra mars!

Bara för att hylla dessa två fantastiska sångerskor en försenad, igensnöad morgon som denna. Stanna hemma och njut av dem istället och dröm om Roskildes lera.

Fyra snabba till Gunilla Witt

Gunilla Witt är en av grundarna till Atalante och var en av de konstnärliga ledarna fram tills 2006. Hon är också koreografen och regissören bakom Victorias Nej, ett nytt danssolo som har premiär på Atalante nästa vecka. Föreställningen är en del av trilogin Döda diktare dansar som inleddes med ett hyllat porträtt av Karin Boye. Del två handlar om Victoria Benedictsson och utspelar sig en kväll på hennes hotellrum i Köpenhamn.

Hur hänger dans och poesi ihop? Varför har du valt att göra författarporträtt?
Det finns inga ord med i föreställningen. Det är helt enkelt mina favoritförfattare som jag har läst sedan jag var barn, Karin Boye t ex. Victoria Benedictssons dagbok har jag läst sedan den kom ut 1985. Det känns naturligt helt enkelt.

Vad är det med Victoria Benedictsson som fascinerar dig?
Det är framför allt hennes dagbok, Stora Boken. Den utspelar sig 1882-1888 med fokus på åren 86-88. Jag uppfattar den som rå och fascinerande modern.

En del litteraturhistoriker ser Benedictsson som en feministisk föregångsfigur. Hur ser du på det?
Det blir alltid lite komiskt att se historien ur 2010-ögon, och hon skulle definitivt inte själv kalla sig feminist. Men hon är en av de som banade väg, och det kostade henne livet. Hon var ju en del av den då aktuella sedesdebatten om hur män och kvinnor skulle leva ihop. Hon valde varken den ena eller andra linjen utan en tredje väg, som innebar kamratäktenskap mellan män och kvinnor. Men framför allt ville hon bli en fri författare. Hon lämnade ju postmästarhemmet i Hörby och flyttade till Köpenhamn för att få skriva, och gjorde det tills hon inte orkade längre. Hon fick ett kort författarliv. Jag tycker framför allt att dagboken är helt outstanding. Hennes romaner, Fru Marianne och Pengar, är också bra.

Många berättelser om Benedictsson handlar om hennes självmord. Vad tänker du om det?
Det är väl naturligt eftersom det är så dramatiskt. Denna föreställning handlar dock inte om det. När jag började visste jag faktiskt inte vad den skulle handla om, men sedan upptäckte jag att den handlar om att skriva, eller att skapa. Uttryckt i rörelse.

Mer om dansföreställningen finns här och mer om Victoria Benedictsson i bloggen finns här.

Foto: Karin Jantzen

Litteraturhistoria light: Victoria Benedictsson

Det är ingen nyhet att historien skrivs av och om män. Så även inom litteraturen. Därför blir man glad över sådant som uppväger snedfördelningen, exempelvis boken Kvinnas beat (2009) som visar att också kvinnor var en del av beatnikgenerationen, eller boken Synd (1999) som är en samling noveller skrivna av kvinnor under det svenska moderna genombrottet, dvs slutet av 1800-talet.

Detta var alltså tiden då Strindberg blev kändis och hängde på Röda rummet med grabbgänget. Det som är spännande är att det överhuvudtaget skedde ganska stora förändringar i det svenska samhället under den här tiden; individualismen satte kvinnan i en ny position och den första kvinnorörelsen började så smått formas genom litteraturen. En ny grej var också att beskriva verkligheten på ett realistiskt sätt, med allt vad det innebar av sexuella skildringar och fattigdom, och såklart betraktades litteraturen som skandalös.

I novellsamlingen Synd finns bland annat ett bidrag av Victoria Benedictsson. Hon var inte verksam som författare mer än några få år, men anses vara en en feministisk föregångsfigur och en av de viktigaste litterära profilerna från den här tiden jämte Strindberg. Hennes författarbana slutade abrupt i självmord, och det är också en av de saker som ständigt återkommer i berättelserna om Benedictsson. Vi har hört den förr: Kvinnan som är ensam, olyckligt kär, försöker leva ett annat liv än det som stakats ut för henne och det hela slutar naturligtvis i tragedi.

Axel Lundegård som av Benedictsson valts ut att förvalta hennes litterära kvarlåtenskap gav senare ut hennes dagböcker i flera versioner, vilket vid tiden skapade stor kontrovers, bland annat för att han i eget namn gav ut en skönlitterär bok som uppenbart byggde på en modifierad version av Benedictssons dagbok, och som innehöll ett avslöjande av Benedictssons hemliga kärleksaffär med en av 1880-talets litteraturkändisar.

Den novell av Benedictsson som är med i boken Synd heter Ur mörkret och är ett av hennes mest kända verk. Den är bland annat känd för följande textrad:

Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.

Men vet ni, det var inte hon som skrev det utan Axel Lundegård! Sjukt spännande alltihop. Tycker jag. Man kan läsa mer om det här i Lisbeth Larssons bok Hennes döda kropp (2008).

Nästa vecka sätts dansföreställningen Victorias Nej upp på Atalante, och varje föreställning följs av ett samtal om Victoria Benedictsson. Premiären är utsåld men det finns biljetter kvar till fredags- och lördags- föreställningarna. Läs mer om föreställningen här och läs en intervju med Gunilla Witt, koreograf och regissör till Victorias Nej, här på bloggen imorgon!

Och förresten - boken Synd finns som pdf här. Tack och lov för teh internetz.

Foto: Karin Jantzen

Up and coming: Umeåpop.

Mitten av februari och utanför singlar snöflingor stilla. Kan inte låta bli att undra om jag råkat gå igenom en garderob i ett gammalt engelskt hus; allt som fattas är ett stort och snällt lejon. När vintern aldrig verkar vilja ta slut är det tur att man kan ägna sig åt myspace och hitta sådant som precis passar sinnesstämningen. Anna Hamilton gör små poppärlor som är under tre minuter långa och gör en både glad och ledsen på samma gång. Eller så är det bara jag. Vem vet. Bra är det, hur som helst. Lyssna och läs mer på hemsidan.

Lunchopera på Fettisdagen och den farliga färgen ROSA

Det är alltså imorgon tisdag som är den officiella Semmeldagen. Det är väl tveksamt om semlan i sig rättfärdigar att utnämna detta till en högti(d)sdag, men med lite finkultur som attribut kan vi säkert komma undan med det.

Vi föreslår er därför att ta en långlunch imorgon - före eller efter semmelfikat - för att höra Louise Sjöstedt framföra kända arior av Mozart, Pucci och Lehár. Detta så kallade Musik café arrangeras i Annedalskyrkan och börjar klockan 12. Det är alldeles gratis och Opera låter som något som kan hotta upp vilken trakig tisdag som helst. Unna sig lite finkultur av sorten en så sällan gör i en av stadens vackraste kyrkor. Högtidligt - absolut.

Förutom att göra sina semlor extra fina genom att tex färga grädden rosa, kan man avsluta sin Fettisdag genom att lyssna på föreläsningen med det intressanta temat "Den farliga färgen? Rosa som könsmarkör, jämställdhetssymbol och motstånd". Läs mer HÄR.

Trevlig tisdag!

En läsande tid

Februari alltså. Det krävs gott om vackra ord, oändligt med fiktion och hinkvis med inspiration för att överleva. Tur då att mängder av pärlor till människor använder sin tid till att ge oss just detta. Tre tips som förtjänar att agera sällskap åt just dig under filten i fåtöljen, bland slask och folk på vagnen och till lunchsoppan när jobbkamraterna liksom sagt nog kommer här:

Alltings mått - Helena Granström
Matematikern som jag inte riktigt kan sluta prata om. Det handlar om kropp och människor, det är modigt pretentiöst, svindlande seriöst, fyndigt, smart och hisnande. Det är kompakt och svårt, jag vill citera det mesta, det är gott om kvantfysiska termer, helt utanför min förståelse, vilka ger ett slags poetisk mystik till raderna mellan vilka jag hittar mig både gråtande och yr.
Mer om boken och vad andra känner för den hittas här.
Snart kommer jag skriva om hennes nya: Osäkerhetsrelationen, ur vilken hon kommer att bidra med några inlästa stycken till Textivals ljudbok 2.1. Inte missa. 27 mars.

Naturen - Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Jag är provocerad och inspirerad. Jag skäms för att gilla det osympatiska och jag roas av det politiskt inkorrekta. Det är realism och fantasi, bildligt språk och snabba vändningar. De korta meningarna stör mig och jag är konstant överrumplad av alla parallellberättelser som jag tycker mig skönja. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, bara att den behöver läsas.
Här står det mer.
Och här har svd:s Eva Johansson tyckt till.


Tidskriften Ful_ i allmänhet och trippelnumret, The Book, som kom i slutet av förra året i synnerhet. Jag säger bara Dirty Diaries! Språkaktivister! Vanja Hermele! Feministiska strategier! Och mängder av snygga bilder, aktuell analys och underfundiga vinklingar.
Och för den som inte orkar läsa själv finns ju som bekant Ful även som radio, eller vaddå det ena ska definitivt inte utesluta det andra. Läs och lyssna. Här finns den ganskaså färska lyssnarfesten med traditionsenliga pausfåglar, vassa ord och kloka tankar.

Författarfrukost med Marjaneh Bakhtiari

Marjaneh Bakhtiaris debutroman "Kalla det va fan du vill" från 2005 är en personlig favorit i bokhyllan. Där berättar hon på det mest charmerande, sympatiska och samtidigt informativa sätt om en iransk familj bosatt i Malmö. Med mycket värme och humor får vi följa familjemedlemmarna i situationer som uppstår kring ämnena integration, fördomar och kärlek.

Hösten 2008 kom efterföljaren "Kan du säga shibbolet?" som även den berättar om en Iransk familj bosatt i Malmö, men nu med helt nya karaktärer och här belyses framför allt ämnena makt, kultur och identitet.

I intervjuer berättar Bakhtiari om hur hon är emot att klassificera människor och hon ifrågasätter vad vi vinner på att dela upp folk i grupper. Det är frågor hon i sina böcker på ett mycket skickligt sätt får läsaren att ställa sig själv. Vad innebär det att vara en ”invandrare” och vad innebär det att vara en ”svensk”? Vad är skillnaden på att definiera sig som "utvandrare" respektive "invandrare"?

Filmtidskriften Filmkonst som utges av Göteborgs International Film festival har utsett Bakhtiari till 2010 års stafettförfattare. Det innebär att hon kommer göra den unika bok som varje år presenteras i Filmkonsts och GIIF´s monter på höstens Bok- och biblioteksmässa.

Förra året tilldelades ABF´s litteraturpris till Marjaneh Bakhtiari och nu på lördag är hon aktuell som huvudpersonen på ABF´s Författarfrukost. Platsen är Restaurang Trappan vid Järntorget och det hela börjar 10.00. Mer information hittar ni även HÄR. Det här är en riktigt bra anledning att masa sig upp ur sängen i hyfsad tid en lördagsmorgon alltså.

Fyra snabba till Elin Lundgren

En utställning väl värd att besöka mer än en gång är den som nu och fram till mitten av april rullar på Göteborgs konsthall.
Vi har tidigare intervjuat Andrea Geyer som tillsammans med Sharon Hayes presenterar ett spektra av kraftfulla och berörande verk. Och inte är det nog med det; imorgon onsdag kommer
Elin Lundgren, konstnärlig ledare för Lilith Performance Studio i Malmö, på besök för att belysa performancekonstens kraftfulla potentialer. Var på plats i god tid, det brukar bli fullt, klockan 18 börjar det som går under namnet Art after work, konsthallens ypperliga svar på billig öl och kolhydratsbuffé.
Jag ställde fyra snabba till denna inspirerande person:

- Hej Elin vem är du och vad gör du?
Jag är konstnär och konstnärlig ledare för Lilith Performance Studio i Malmö - Europas första
renodlade studio och arena för bildkonstperformance. Lilith skapar nya storskaliga performanceverk genom att bjuda in bildkonstnärer för att på plats förverkliga och presentera performance i ett nära samarbete med studion.
Sedan starten i januari 2007 har Lilith arbetat fram över 20 unika performance av konstnärer från hela världen.

- Vad är tjusningen med performativa konstverk, anser du?
Direktheten. Att formen är oförutsägbar. Ett rum för en fri tanke.

- Hur ser du på Andrea Geyers och Sharon Hayes verk och plats i det offentliga rummet såväl som i de etablerade konstrummen?
I deras verk finns en kraft, ett verkligt möte i det offentliga rummet som förs in i gallerirummet vilket jag tycker är intressant

- Vad kommer du att bjuda på under ditt besök på konstmuseet?
Mig själv, min konst och erfarenhet av att skapa storskaliga performance i det offentliga rummet såväl som i gallerirummet eller andra rum.

Just så, med säkerhet värt ett besök! Mer info finns såklart på facebook, och en liten teaser på vad Elin Lundgren gör finns här.

Väl mött!

(Den finfina bilden har jag lånat från www.lilithperformancestudio.com och illustrerar Elin Lundgren och Petter Pettersson verk Turkey's nest)

VJ Linnea "Morrsken" Forslund gästar The Eye på Nefertiti under Pixelvärk

Hon är en av Sveriges bästa VJs. Dessutom utbildad animatör och en av initiativtagarna till VJ Union. Hon har spelat på Peace and love, Uppsala Pride och på en mängd klubbar Sverige över och gästat DJs som Ladyfestfavoriten la Fleur. VJ Morrsken a.k.a Linnea Forslund är nu aktuell under Digital Arts-festivalen Pixelvärk i Göteborg och ikväll (fredag) kommer hon att förstärka the Eyes dansgolv. Läs och peppas!



Hur ser du på VJ-ing?
– Det är den ultimata kombinationen mellan danskultur och visuell kultur. Jag älskar dansgolvet och vill ge det jag kan för att det ska bli den allra bästa upplevelsen för de som befinner sig där. En utmaning ligger i att hela tiden vara här och nu i situationen, läsa in musiken och stämningen och reagera och leverera på en gång. Och att ständigt utvecklas. Just nu är jag väldigt sugen på att släppa in mer dans i själva VJ-framträdandet.

Hur mycket jobbar du tillsammans med en dj inför en klubb exempelvis?
– Jag lyssnar in mig på vilken musik som tillställningens musiker eller DJs brukar köra, så att jag vet vilken audio-stil jag har att vänta mig. Det kan annars vara lite besvärligt om man till exempel förväntat sig pumpande techno och så är det istället långsamt svävande ambient och man bara har massa material som passar till det snabba, taktfasta. Men det är live som det hela skapas. Improvisation grande.

Hur upplever du att det att det ser ut med jämställdheten bland svenska VJs? Finns det tänkbara förklaringar?
– Jag har aldrig mött några hinder på grund av mitt kön, så jag tror att både killar och tjejer har samma möjligheter att komma ut och köra. Där ligger kanske gränserna för att komma igång snarare i vilket kontaktnät man har inom klubbvärlden. Jag egentligen bara träffat en annan svensk VJ-tjej. Jag vet att det finns fler, men inte är det många. Anledningen till att det är så pass snedfördelat tror jag är det gamla vanliga. Scenföreteelser som involverar teknik och/eller instrument upplevs fortfarande som en rätt så manlig domän. Men VJ-scenen i Sverige är fortfarande ung och rätt liten, så det behövs inte så många tjejer för att göra en stor förändring i fördelningen. Så alla tjejer som tycker att det verkar roligt; kör på!

Vad har du för tips till dem som vill VJa och få komma ut mycket?
– För att komma ut och köra visuals ofta kan man nog behöva göra lite promotion. Det är viktigt att ha lite videomaterial och bilder på nätet, exempelvis Myspace, som visar ens stil och vad man går för. Sen är det bara att prata med folk och kanske maila lite ställen. Jag började köra på en kompisklubb och då var det flera som gillade vad de såg eller hörde talas om mig, och det ena gav det andrat. VJ Union är ett bra ställe att få tips om gig och få lite koll på VJ-scenen.

Vad kan vi förvänta oss av ditt set på the Eye på Nefertiti ikväll?
– Härliga kontraster, klara, vackra färger och mycket rörelse. Samt massor av kärlek till dansgolvet!

För mer info om Linnea "Morrsken" Forslund:

http://morrsken.se/

http://www.myspace.com/morrsken

Quizza med Ladyfest!

Ikväll ska du komma till Underjorden klockan åtta för lite chilligt häng, mat och QUIZ! Ladyfest har samlat ihop lite klurigheter och kan du svara rätt på flest frågor kan du vinna inträdesbiljetter till den stora 8:e mars-festen! Dessutom, SM i härskarteknik, stå-upp och annat roligt. Och vid elva-tolvish sådär är det självklart partytime!

Och dessutom går intäkterna till att det ska bli en rolig demonstration på 8:e mars. Så såklart du ska komma! Självklart finns det event på fejjan också. Arrangörer är Svett & 8:e Marsgrupperna.

Ses ikväll!

Lästips: Pärlor och Patroner

Dagens lästips är Loka Kanarps Pärlor och Patroner. En lättsmält lättsam inblick i vad historieböckerna i skolan oftast missade. Utan att direkt moralisera över någons livsöden eller val presenteras 60 stycken kvinnor på fyra snyggt ritade serierutor vardera. Bästa presenten till vem som helst såhär inför 8:e mars-firandets 100-årsdag!

Det enda jobbiga är att du efter varje sida måste bestämma om du ska börja söka mer info på internet om den här kvinnan eller om ska vända blad och fortsätta läsa om nästa.

Det du kan göra nu, förutom att rusa iväg och handla boken, är att besöka Loka Kanarps egen blogg. (Några utrdag ur boken finns tex i det här inlägget!)

Filmfestivalen: Dear Lemon Lima

Dear Lemon Lima är kanske den film jag är ledsnast över att missa på filmfestivalen. Misfits, tonårsångest och en tävling. Låter som ett ganska klassiskt upplägg som känns igen från John Huges-klassikerna till typ Supersugen. Men till skillnad från de flesta av den här typen av filmer är det alltså tjejer i huvudrollerna. Och utsvulten på girlgeeks som en är så verkade den här filmen helt perfekt. Så du som hinner och kan se den - gört! Och rapportera gärna om den kunde leva upp till min lilla hype.

Regi och manus av Suzi Yoonessi som även var producent för Miranda Julys fina Me and You and Everyone We Know.

El Perro Del Mar + Rakamonie + Lykke Li + Taken by trees

Göteborgs stilfulla stolthet Sara Assbring, aka El Perro Del Mar har nyligen belönats med utmärkelser för sitt senaste album "Love is not Pop", och sedan någon vecka tillbaka lyssnar vi gillande på Rakamonies remix av låten "Change of heart". Genialiska Robyn som aldrig slutar överaska med sina musikaliska kreationer. Ett mycket spännande och lyckat samarbete!
För några dagar sen snubblade jag över den här versionen av samma låt. Här framförd med Lykke Li. Se. Lyssna. Njut.


Lite plågsamt är det dock hur det här klippet väcker en längtan efter sommar, värme och livespelningar under bar himmel som nästan blir outhärdlig... El Perro Del Mar inleder i mitten på februari sin turné i Staterna tillsammans med Taken by trees. Kanske har Sara och Victoria övat in ännu en vacker version av "Change of heart". Kanske har vi livespelningar i ljuvliga sommarkvällar med alla ovan nämnda musiker att se fram emot. Hoppas!