Klaras resa

Mirja Unge, som jag har motvalsälskat och småhatat länge nu med t.ex. Det var ur munnarna orden kom (som vi bland en massa annat gott tipsat om här), Järnnätter och alla noveller, t.ex. i senaste samlingen Brorsan är mätt. Mest älskat såklart, för det är något med hennes hopplöst vindlande språk, bakofram-meningarna och avsaknaden av punktering som fångar och hänger kvar, det må stundtals vara både pretentiöst och konstlat men det är det som ger berättelserna sina dimensioner. Ordentlighet och känslokall korrekthet får vi vår beskärda del av ändå, på andra håll. Och inte blir språket mindre effektfullt när det ställs på scen, som nu i Klaras resa på Stadsteatern, i regi av Jenny Andreasson. Hela tiden på gränsen för vad en scen och en fastnaglad publik direkt inkomna från stans första ordentliga höststorm klarar av. Det är våldsamma psykbryt, tårar, tvångstankar, röster. Och relationer vill jag säga, inte för att de tar så stor plats men för att de är fint gestaltade, hur det går att vara så mycket uppe i sitt psyke och ändå ha den där verkligheten och de där relationerna parallellt. Till en viss och smygande gräns i alla fall. Och det är så snyggt gjort, Nina Zanjani är briljant och texten, historien, känslorna förs fram med en trovärdighet som känns både innerlig och välarbetad, något jag alltsomoftast saknar på den där storscenen. Mycket med tonen känns hoppfullt igen från Mariella, också den med kombinationen Andreasson/Unge/Höglund-Melin, då det är ett verk vars intryck hänger kvar än. Och för att slippa släppa känslan slår jag på Liz Heiner & The Bliss, vilka stod för mycket av musiken i Klaras resa, och firar teatertorsdag en stund till.
Det är är ingen recension utan mer av ett tips, iväg med er, ta ett glas rött i foajébaren och se teater!