Klaras resa

Mirja Unge, som jag har motvalsälskat och småhatat länge nu med t.ex. Det var ur munnarna orden kom (som vi bland en massa annat gott tipsat om här), Järnnätter och alla noveller, t.ex. i senaste samlingen Brorsan är mätt. Mest älskat såklart, för det är något med hennes hopplöst vindlande språk, bakofram-meningarna och avsaknaden av punktering som fångar och hänger kvar, det må stundtals vara både pretentiöst och konstlat men det är det som ger berättelserna sina dimensioner. Ordentlighet och känslokall korrekthet får vi vår beskärda del av ändå, på andra håll. Och inte blir språket mindre effektfullt när det ställs på scen, som nu i Klaras resa på Stadsteatern, i regi av Jenny Andreasson. Hela tiden på gränsen för vad en scen och en fastnaglad publik direkt inkomna från stans första ordentliga höststorm klarar av. Det är våldsamma psykbryt, tårar, tvångstankar, röster. Och relationer vill jag säga, inte för att de tar så stor plats men för att de är fint gestaltade, hur det går att vara så mycket uppe i sitt psyke och ändå ha den där verkligheten och de där relationerna parallellt. Till en viss och smygande gräns i alla fall. Och det är så snyggt gjort, Nina Zanjani är briljant och texten, historien, känslorna förs fram med en trovärdighet som känns både innerlig och välarbetad, något jag alltsomoftast saknar på den där storscenen. Mycket med tonen känns hoppfullt igen från Mariella, också den med kombinationen Andreasson/Unge/Höglund-Melin, då det är ett verk vars intryck hänger kvar än. Och för att slippa släppa känslan slår jag på Liz Heiner & The Bliss, vilka stod för mycket av musiken i Klaras resa, och firar teatertorsdag en stund till.
Det är är ingen recension utan mer av ett tips, iväg med er, ta ett glas rött i foajébaren och se teater!

Gå på teater!

Göteborg kan vara Sveriges bästa teaterstad just nu. Vilken tur att det är så himla värt att gå på teater då. Jag har sett två verk på stadsteatern (var och en på sitt sätt fantastisk): Publiken och Vi som är hundra. Båda gjorde mig upprymd och gav perspektiv på livsbubblan.

Publiken liknar ingen annan teater. Den är vrickad och bitvis tung, men fullständigt genialisk. Det är teater om teater och metaplanet genomsyrar hela föreställningen, inte minst i själva publiken. Susanne Osten är regissören som gjort Lorcas 80 år gamla manus till en samtid, sexig, surrealistisk och jävligt rolig pjäs. Utan heternormativitet. Dessutom spelar Ladyfestfavoriten Malin Dahlström några roller och står även för den fantastiska musiken. Vi gillar särskilt Malin som Disdishdance.

Jag vill också passa på att tipsa om Tidskriften Ful och dess Fulradio som gästas av just Susanne Osten och hennes teatermanifest i senaste numret. Lyssna här!

Vi som är hundra är skriven av Jonas Hassen Khemiri och skildrar en kvinna i tre åldrar, eller tre "jag". Nina Jeppsson är briljant som den unga rebellen, men de två andra skådespelerskorna gör också helt fantastiska gestaltningar. Jag grät och skrattade, typ samtidigt.

Biljetter till teatrarna hittar ni via Stadsteaterns hemsida. Bilden ovan visar Vi som är hundra och är hämtad därifrån.

Jag åker också till Malmö i helgen precis som Sandra och tänkte dricka öl med Gudrun Schyman och dansa till Lessi Smore. Henne bokade vi till vår Klubb med Svanen i slutet av augusti och det blev en jedrans fest! Är du också i Malmö? Gå dit och fira att F! fick 4 % i Malmö.