Hästar och hopplöshet, envishet och slump – det är en snubblande, varm och stundtals dråplig historia som målas upp, förväntningar som inte upplevs och envisheten i att ändå hålla fast vid viljan.
Hej Annika Ivarsson, du har gjort en alldeles strålande film, berätta lite om den.
Det är två berättelser i en kan man säga, dels om mig själv, den allergiska hästälskaren som bara tragglade tragglade tragglade hästteori, läste hästböcker om fattiga flickor som kämpar med hästen som ingen vill ha, men som sen ändå vinner hopptävlingen. Jag köpte till och med ett ridspö och en hovkrats utan att någonsin komma i närheten av att använda dem. Och så käpphästridskolan som vi hade hemma hos mig för jag bodde så nära skolan. Vi
tvingade fritidsledarna att rida på käpphästarna, vi hade en pärm där det stod vem som var skötare för vilken käpphäst, vi gjorde en medlemstidning och hade tävlingar. Det var jättekul, men nånstans fanns en sorg över att inte kunna få rida *på riktigt*. Och ändå fanns det så nära för mormor och morfar hade ju en ridskola. Med riktiga hästar.
Den andra historien är min mammas och jag har hört den från jag var liten hur hon och hennes syster tjatade på sina föräldrar att de ville ha häst eftersom de sett Bröderna Carthwright på teve. Och sen blev det en hel flock med hästar. Om man ställer våra historier bredvid varandra blir det tragikomiskt och det gillar jag.
Vad hände under resans gång? Fick du byta riktning i arbetet med filmen? Berätta lite om eventuella överraskningar, hinder, upptäckter.
Först gjorde jag filmen som ett examensprojekt på min utbildning. Jag hade en idé om att berätta min och mammas historia, men gjorde även intervjuer med tre andra hästtjejer, med andra erfarenheter och sen gjorde jag whiteboardanimationer av det. Lite av det finns kvar i den slutgiltiga filmen. Men den blev inte så bra och jag blev ganska dissad på examinationen. Jag tror att det största problemet var att filmens tema var för generellt, att jag ville säga något universiellt om hur det är att vara hästtjej, vilket blir löjligt eftersom jag knappt satt min fot i ett stall.
Men jag kände att jag inte var klar med min och min mammas historia. Så jag bestämde mig för att göra om den. Efter att jag liksom ältat klart att den första versionen var ett misslyckande. Och så sökte jag pengar från KulturUngdom och fick ett litet stipendium och det kändes rätt fantastiskt. Och sen gjorde jag filmen precis som jag ville ha den och då gick det rätt snabbt typ 8-9 månader sen var den klar.
Vad har du fått för reaktioner på filmen?
Jag har fått väldigt fina kommentarer och det är skitkul. Det verkar som om det finns en hel del som gillar den och fattar vad jag har försökt göra. Men det bästa är att jag känner allt mer att jag struntar i vad folk tycker, det låter lite förmätet kanske, men det känns som ett stort steg bort från ängslighet och osäkerhet.
Vad händer härnäst, vad är nästa projekt och hur ser framtiden ut?
Världens sämsta hästtjej ska visas på Doc Lounge den 30 november, som förfilm till The Topp Twins: The Untouchable Girls, en dokumentär om två joddlande lesbiska tvillingar, vilket känns som en stor ära.
Just nu håller jag och regissören Adele Edling på att färdigställa Sthlm Darling, en webbserie som handlar om tre flator i 20-årsåldern som vi spelade in i somras. Humorsåpa kallar vi det. Avsnittet är 2-3 min långa och ska visas på www.qx.se med premiär i början av december.
Sen håller jag på med en miljard andra grejer samtidigt, jag har fått en sjuka i att starta upp nya filmprojekt. Som en kreativ överdos. Det finns så mycket att berätta och visa där ute att tiden inte räcker till. Jag känner mig som en stor kvarn som maler på och förhoppningsvis kommer det nåt bra ur den efter hand.
På bloggen Pikosekunder kan ni se mer om vilka korn kvarnen Annika mal just nu. Kika på Världens sämsta hästtjej här.
Dessutom: punkbonus! Som vi såg på Atalante i våras tillsamans med Muscle and Hate Crew - Waterfalls, som vi skrev om här.
