Intervju: Föreningen JA!

Stora saker är på gång, både här och där. Under ett spontanbesök på Röda Sten ramlade ett litet blad om Föreningen JA! in i synfältet. Ja just det ja, tänkte jag och kontaktade dem för att få reda på lite mer.

Vad gör ni och vilka är ni bakom Föreningen Ja!?
Vi är en grupp feministiska konstarbetare som verkar för ett jämlikt och mångfascinerat konstfält – ett bättre, socialt engagerat, intressantare, mer kritiskt, roligare, argare konstfällt som tar sitt ansvar i kampen för en mer jämlik värld.
Ni har nyligen fått anslag för att genomföra projektet Jämlikhetsavtal 2010 (5 år senare) - berätta lite mer om det.
JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare)är ett samarbete mellan föreningen JA! och Röda Sten. Projektet är en fortsättning på verket När helvetet frös över ­– En iscensättning i 4 delar som var en del av utställningen A Space on the Side of the Road på Röda Sten förra året. Verket bestod av en fiktiv förhandling av det avtal kring jämställdhet och etnisk jämlikhet som föreningen JA! har utvecklat sedan 2005. En av utgångspunkterna var Augusto Boals idéer om att genom iscensättningar "öva sig på” specifika situationer för att få erfarenheter som kan användas för att förändra den verklighet vi lever i. JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare) har målet att utveckla avtalet så att det kan skrivas under också "i verkligheten". Syftet med avtalet är att öka kulturell, etnisk och social mångfald i konstvärlden samt att påvisa att alla har ett kön, en etnicitet, en klasstillhörighet och en sexuell läggning och hur alla dessa positioner påverkar både institutionens riktning och den enskilda individens handlingsutrymme.

Inom projektet ger vi oss själva möjligheten att tillsammans med Röda Sten formulera strategier och riktlinjer för att åstadkomma en mer jämlik och självreflekterande institution. Hur kan vi ”benämna” utan att riskera att reproducera de begränsande kategorier vi vill lämna bakom oss? I vilka sammanhang fungerar ”benämnandet” i stället emancipatoriskt och bidrar till aktörskap? Hur kan rätten till självdefinition fungera i avtalet, och hur ska det kunna implementeras på ett konstruktivt sätt i det vardagliga arbetet på Röda Sten?

Vad är det viktigaste som hänt under de 5 år som gått och vad är nästa steg?
KRO/KIFs (Konstnärernas Riksorganisation/Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare) satsning på jämställdhet och Vanja Hermeles undersökning och kartläggning av konstscenen i Sverige genom boken Konsten – så funkar det (inte). Det oberoende konstprojektet REKO är också en viktig plattform för diskussionen om hur det konstnärligt arbete värderas och vilken roll det spelar i samhället. Vi anser det också väldigt viktigt att föreningen JA! fortsätter sitt politisk/estetiska arbete, och att vi därigenom är med att ifrågasätter den rådande förståelsen av vad konstnärlig kvalité är och hur den ser ut. För föreningen är det viktigt att stå upp för våra politiska visioner och vara med och formulera ett alternativ till den profitsträvan som genomsyrar alla delar av dagens samhälle och den nyliberala ideologin som vi idag låter dikterar den ”verklighet” som vi alla sägs dela och därtill profiterar och införlivar alla former och utryck för motstånd i sen egen retorik.

Den 22 maj ses ni till i New York - vad händer där och vad mer har ni på gång?
Det är faktiskt så att tre av oss har varit bosatta i New York det senaste året så under detta år har föreningen JA! haft sitt kontor i Brooklyn. Den 22 maj kommer föreningen att hålla en teach-in under Making ourselves visible: a day-long project in feminist spacemaking, Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art, Brooklyn Museum. Making ourselves visible är ett projekt av Jen Kennedy and Liz Linden som syftar till att under en dag ”collaboratively map the topography of contemporary feminisms”. Föreningen JA! kommer att prata om "(Dis)Agreements: the utility, effectiveness, and problematics of categories. Is equality – through categorical statistics and quota provisions – a goal? YES! says NO! but let’s find a way to have our cake and eat it too!"
Utöver det kommer vi att göra ett historiskt tillkännagivande om Brooklyn Museums senaste grepp för att komma tillrätta med sin jämlikhets- och mångfaldsproblematik.

I oktober kommer föreningen JA! att medverka i Modernautställningen 2010 på Moderna Museet i Stockholm. Moderna Museet skriver att utställningen ska ses som ett nytt inlägg i debatten om den svenska samtidskonsten och den ska agera plattform för en generös och öppen diskussion om det som sedan 2006 har skett i ateljéerna, kontoren, verkstäderna, på konstinstitutionerna och andra platser där konstnärer idag verkar. Föreningen JA! kliver in i finrummet och undrar… varför?

Om ni får sia lite fritt, vad tror ni kommer att vara 2010 års viktigaste/mest upprörande/mest revolutionerande händelse inom konst och jämställdhet?
I Sverige måste vi väl säga regeringens tillsättning av Daniel Birnbaum på Moderna Museet i Stockholm. Regeringens användande av kvotering i detta sammanhang bör uppmärksammas och bör alltid uppmärksammas anser vi. Daniel Birnbaum – vit, västerländsk (svensk), heterosexuell, icke arbetarklass, man i sina bästa medelålders år uppfyller alla kategorier för igenkännbar kompetens och maktposition, därtill med en gediget CV inom den del av konstfältet som är lagom politisk medvetet, teoretisk brilliant, lagom vänligt inställt till de kommersiella krafterna, lagom tacksam mot den svenska (nu nedmonterade) välfärdsmodellen, och lagom mycket kompis med andra konstmagnater på den västerländska konstarenan.

Vi hoppas att Daniel Birnbaum från sin nya position överraskar och vågar förarga andra grupper än de som sällar sig till en feministisk, antirasistisk och queer antikapitalistisk position.

Eller egentligen skulle nog det mest revolutionerande i Sverige ett införande av konstnärslöner till alla verksamma och utbildade konstnärer. Ett stort steg skulle också vara att konstnärernas arbetsstipendier (eller de nya konstnärslönerna) börjar beskattas så att vi har möjlighet att få en grundpension efter vårt verksamma (fattiga) liv. Det gör att samhället och staten kan ta ansvar för alla de konstnärer som ges utbildningsmöjligheter i Sverige.